Det är ett fantastiskt fint litet hotell (eller snarare
guesthouse) som vi tagit in på. Det är inte enbart smakfullt inrett, det ligger
mitt inne i en välbevarad gammal bykärna med anor från medeltiden och med
fantastisk utsikt över omgivningen. Här åt vi frukost i morgonsolen medan den
unge britten David kryssade svartstare och jag försökte få en prick vid
horisonten att bli en svart stork. Inte vet jag om det var en sådan, men den
var stor och verkade både svart och vit. Ovansidan gav dessutom intryck av att
vara helmörk.
Efter frukosten åkte vi med Fernando till kontoret för
skötseln av det lokala naturreservatet. Det är 800 hektar stort och har alltså
en egen förvaltning. Där hämtade vi upp en stor hink med slaktavfall och bytte
bil till en fyrhjulsdriven landrover. Det senare visade sig kort därpå vara
helt nödvändigt. När vi lämnade allfarvägen och körde in i reservatet lämnade
vi nämligen också allt vad vägar heter. Fortsättningsvis gick färden på vad som
snarast var en stig i mycket kuperad terräng.
Längs vägen såg vi flera härfåglar, lagerlärkor och
trädlärkor. En annan fågel som var påfallande talrik var svartvit flugsnappare.
Omsider kom vi fram till dalgången av floden Coa, som är en biflod till Douro.
Det var där den utfodringsplats för gamar var belägen som vi skulle tillbringa
någon timma vid. Medan David och jag tog plats inne i ett gömsle, tömde
Fernando innehållet i hinken. Det visade sig vara stora benbitar, sjok av svål
och halva grisskallar, men tydligen fanns det tillräckligt med kött kvar för
att attrahera traktens gåsgamar.
 |
| Det dröjde inte länge innan gamarna anlände och slog sig spanande ner på klipporna runt matplatsen. |
Kanske var det till och med så att åsynen av den gröna
landrovern fick gamarna att inse att det vankades mat. Det dröjde nämligen bara
några få minuter innan vi hörde tunga vingslag, och så slog den första gamen
till på en klippa 50 meter bort. Snart kom ännu en, så ytterligare en och strax var luften fylld av vingar och vingbrus. Efter lite avvaktande spaning från
omgivande klippor, började sedan de modigaste hoppande ta sig fram mot
godsakerna – och så var festen i full gång.
 |
| Varför ska den där figuren ha allt? Kan inte vi också få vara med? |
Vilket liv och vilket kiv det var! Gamarna försökte imponera på
varandra och gav varandra tjuvnyp. Men på något sätt verkade det ändå mera som
komik än allvar. Mer än en gång gick mina tankar till Disney-versionen av
Kiplings Djungelboken och gamarna som sitter och träter med varandra i slutet av den tecknade filmen.
 |
| En gåsgams sätt att visa sig tuff och dominant. |
Men visst finns det en hierarki (eller hackordning om ni så
vill) bland gamar. I början var det i princip bara äldre fåglar nere vid
matplatsen medan ungfåglarna väntade i periferin. Först när de äldre tagit för
sig, fick ungdomarna en chans. Mot slutet var elva av tolv gamar på matplatsen
årsungar.
 |
| Vilken skillnad det var på äldre fåglars självsäkra sätt att närma sig matplatsen (överst) och ungfåglarnas mera undergivna attityd (nederst)! |
Det tog en halvtimma. Sedan hade allt kött skrapats bort
från benbitarna som låg kvar – kanske inte skinande vita men väl kalätna. De
äldre gamarna hade då redan gett sig iväg och ungfåglarna började ledsna och
hoppade på typiskt vis iväg jämfota.
 |
| Kommentar överflödig. |
Senare på dagen besökte vi några andra dalgångar på väg
söderut mot dagens etappmål Monsanto. Två gamla kungsörnar och flockar med
blåskator noterades men mestadels kändes landskapet fågeltomt vid denna tid på
året.
Monsanto är precis som Figueira de Castelo Rodrigo en välbevarad gammal
by på en höjd, och precis som denna sträcker sig historien ända tillbaka till
medeltiden. Vi tog in på ett elegant hotell som delvis drivs som en
hotellskola, och medan jag satte mig att skriva dessa rader i mitt rum på
tredje våningen gick David ut på sin balkong på den andra våningen. Därifrån
såg och fotograferade han i det sista skymningsljuset två vitgumpade seglare
som drog omkring bland alla svalor. Dessa seglare är relativt sentida
invandrare från Afrika som nu verkar expandera på Iberiska halvön. De är
tidigare inte kända från denna plats.
Det
är bara att hoppas att de vaknar tidigt i morgon så att även jag och guiden Fernando får se dem!
(AW)