 |
| "Brunsiska", dvs. en gråsiska av rasen Carduelis flammea cabaret. Foto: P-G Bentz/sturnus.se |
En dag i veckan som gick hjälpte jag till en kortare stund
vid ringmärkningen i Grötvik. Det var ganska gott om fågel i rörelse, och vi
kunde bland annat märka några tiotal gråsiskor. Det var slående hur mycket
dessa varierade, dels i storlek och dels i färgton. Det väckte frågan om hur vi
egentligen bör se på siskornas ras- och arttillhörighet.
I början av 1970-talet kom det rapporter om gråsiskor som, under vår och försommar, setts i sångflykt på några platser längs Hallandskusten. Det var framför allt
över planteringar med bergtall som gråsiskorna sågs. Efter ett par år, 1974,
gjordes också det första häckningsfyndet. Det var i Haverdalsreservatet nordväst om
Halmstad. Åren därefter blev gråsiskan en allt vanligare syn längs Hallands
kust och formen det gällde fick även ett svenskt namn: brunsiska.
Etableringen i Halland var inte direkt oväntad. Denna ras av
gråsiska (Carduelis flammea cabaret) hade nämligen årtiondena dessförinnan
börjat sprida sig från sitt ursprungliga häckningsområde på Brittiska öarna, via
Belgien och Holland till norra Tyskland och Danmark. En fortsatt spridning
österut var därför väntad. Inledningsvis var det i bergtallplanteringar siskorna slog
sig ner hos oss, men efter några år påträffades revirhävdande gråsiskor även i
andra miljöer, bland annat i buskrika marker på igenväxande åkermark.
Spridningen fortsatte norrut längs västkusten in i Norge,
och det stod inte på innan de bruna gråsiskorna nådde områden där det redan
häckade grå gråsiskor, dvs av nominatformen Carduelis f. flammea. När detta
skedde, kunde norska fågelforskare konstatera att de båda formerna höll sig på var sin kant. De bildade inte par över rasgränserna utan höll sig partners av den egna typen. Detta
pekade mot att de båda formerna borde betraktas som olika arter. Under
utvecklingens gång verkade de ha separerat så långt från varandra att de inte längre
beblandade sig med varandra, ungefär som gråsiskorna och snösiskorna i
nordligaste Sverige.
Men det visade sig senare att detta bara gällde i början.
Redan efter några år började det uppträda siskor med intermediära karaktärer:
Det fanns fortfarande små och bruna (vilket är typiskt för cabaret) och större
och grå (typiskt för flammea), men vissa individer var bruna och stora, medan
andra var grå och små. Det verkade uppenbart att det börjat spridas gener
mellan de båda populationerna, och idag finns det som sagt en stor variation i
utseende även inom en och samma flock.
Samtidigt som detta hänt, har även den molekylärbiologiska
forskningen kring siskornas komplex gjort framsteg. Det verkar som att det inte
finns några genetiska skillnader av betydelse mellan brunsiska och gråsiska,
och inte heller mellan gråsiska och snösiska. Sannolikt är det så att även gråsiskor och snösiskor parar sig över rasgränserna, något som kan förklara varför det ibland uppträder mycket svårbestämda individer i flockarna.
En förestående s.k. ”splitt”,
där inte bara gråsiska och snösiska, utan även brunsiska, skulle betraktas som en egen art, kan i stället bli att de tre ”lumpas”. Det innebär i så fall att
de tre formerna betraktas som geografiska raser av en och samma art – och att
ett stort antal fågelskådare helt enkelt får ta fram suddgummit och radera
krysset för snösiska i sina artlistor. I dessa listor räknas ju enbart ”goda” arter.