Lördagen 11 februari var vi på väg i bil upp i de
österrikiska alperna för att åka skidor en vecka. När vi passerade bergsbyn
Mühlbach några mil sydväst om Salzburg, flög två alpkajor över vägen alldeles
framför oss. Mühlbach ligger på 860 meters höjd över havet, och så mycket lägre
än så söker sig nog inte alpkajor vintertid. Under sommaren håller dessa fåglar
till kring de allra högsta bergstopparna. De hör till de mest utpräglade
höghöjdsfåglarna i Europa.
 |
| Alpkajan är en höghöjdsspecialist som mycket sällan söker sig ner till lägre höjder. Foto: Anders Wirdheim |
Men att alpkajan är en bergstopparnas fågel innebär inte att
den skyr människans närhet. Det är snarare tvärtom – i alla fall vintertid. Det
är många svenska skidåkare och fågelskådare som haft sitt första möte med denna
sällskapliga fågel på restauranger med uteserveringar i Alpernas skidbackar.
Alpkajorna kommer ofta fram till borden och snor gärna åt sig både brödsmulor
och pommes frites om de får möjlighet. Att en vilsen alpkaja i Halmstad
sommaren 2015 sökte sig till en koloniträdgård med fågelmatning och till en
hamburgerrestaurang med uteservering var alltså inget märkligt utan snarare
inte oväntat.
Fyndet i Halmstad sommaren 2015 blev ”klamrat” av
Raritetskommittén. För er som inte är så insatta i fågelskådarnas vokabulär
innebär det att den blev betraktad som en rymling. Kommittén ansåg det
troligare att den rymt från någon bur än att den tagit sig till Halmstad på
naturlig väg. Bakom detta ställningstagande fanns dels det faktum att alpkajan
som sagt är en extrem höghöjdsart samt att det visade sig finnas alpkajor till
salu på en brittisk burfågelsajt.
 |
| Alpkaja i en koloniträdgård i Halmstad sommaren 2015 – en bild som kanske inte är så paradoxal som den kan verka. Alpkajan söker sig nämligen mer än gärna till människans närhet om det vankas föda. Foto: Tommie Fagerberg |
Raritetskommitténs ställningstagande var både rimligt och
logiskt, men samtidigt ska man kanske aldrig säga aldrig när det gäller fåglar.
Det finns numera en hel rad märkliga fågelfynd i Sverige som verkligen kan få
en att undra över hur de aktuella fåglarna kommit hit. Ett aktuellt exempel är
den nordamerikanska tundrasparv som dök upp utanför Staffanstorp i Skåne i
november i fjol. Tundrasparven tillhör inte den typ av långflyttande fåglar som
kan förväntas hamna rejält på avvägar, och den är inte heller påträffad i
Europa tidigare. Andra märkliga fågelfynd i denna kategori är den tofslunne som
sågs i Laholmsbukten på senvåren 1994 och papegojalkan som kom traskande på en
brädgård i Jönköping en decemberdag 1860. Båda dessa arter hör hemma i norra
Stilla havet.
Tittar vi utanför Sveriges gränser finns många fler exempel.
Bland annat finns det flera fynd av vitkronad stenskvätta i norra Europa. Denna
art förekommer som närmast i Nordafrika och är där en stannfågel, med andra ord
inte heller den en art som kan förväntas hamna rejält på avvägar. Men ett av de
europeiska fynden kan kanske ge en fingervisning om hur det gick till när just
den fågeln hamnade vilse. Den 5 juni 1982 hittades en individ av denna art i
sydöstra England, och det anmärkningsvärda var att dess uppdykande sammanföll
med nedfall av damm från Sahara.
Man skulle ju kunna tänka sig att en kraftig sandstorm över
norra Sahara fört en massa sand, och kanske en och annan fågel, högt upp i
atmosfären och att allt detta senare blåst norrut.
Modern fågelforskning har löst många av fågelflyttningens
gåtor, och i ett antal fall visat att fågelflyttningen går både snabbare och i
längre etapper än vad vi tidigare trott varit möjligt. Men samtidigt som flera
frågor har fått sin lösning, har nya frågor ställts. Det är nästan som att ju
mer man lär sig, desto mindre vet man.
Så när det gäller fåglar – antingen det gäller alpkajor,
tundrasparvar, tofslunnar eller papegojalkor – ska man nog aldrig säga aldrig.