Enligt en gammal tysk föreställning var kornknarren kung över vaktlarna. Än idag är kornknarrens tyska namn Wachtelkönig, dvs. vaktelkung. En orsak till denna uppfattning var sannolikt att de båda arterna fanns i samma miljö, och att kornknarren är större än vakteln. Vidare är den oftast, för att inte säga alltid, fåtaligare än vaktlarna. Medan vaktlar har en tendens att dyka upp i små grupper, med flera spelande tuppar inom ett ganska begränsat område, är det längre mellan kornknarrarna, som dessutom oftast håller styvt på sina revir.
Hur som helst var det just så här det förhöll sig i närheten av Sions håla i Vapnödalen en bit in i juli månad. Under den sena timma jag besökte platsen hördes vaktelslag från flera håll, men det hördes endast en kornknarr. Möjligen var det just denna kornknarr som under senvåren i maj hävdade revir några kilometer bort, i närheten av Ågarp. Men när första vallskörden togs under sista majveckan, försvann också kornknarrens hela livsmiljö – och den fick snällt flytta på sig. Även vaktlarna har fört ett delvis kringflackande liv, men de är mera toleranta än kornknarrarna och ställer inte riktigt lika höga krav på sin livsmiljö. Det är inte alldeles ovanligt att man hör vaktlar spela i spannmålsåkrar.
Men visst är det slåttervallar som båda arterna föredrar, och det är också detta som är deras förbannelse i våra trakter. Vallarna slås numera flera gånger varje sommar, och tiden mellan skördarna räcker knappast för att en vaktel eller kornknarr skall hinna både värpa, ruva och få ungarna tillräckligt stora för att de skall kunna fly undan när slåttermaskinen kommer. I just Vapnödalen tas ofta första vallskörden mellan 20 och 30 maj, den andra i början av juli och en tredje i augusti.
Går vi tillbaka till 1900-talets första halva var det inte i första hand ensilage utan hö som man använde vallarna till. Då slogs vallen i juli månad, när eventuella vaktlar och kornknarrar redan hade ganska stora ungar. Dessutom gick slåtteraggregatet långsamt fram över fältet, vilket innebar att fåglar och andra djur oftast hann sätta sig i säkerhet. Dagens moderna slåttermaskiner far fram med hög hastighet över fälten, och skörden kan ske dygnet runt. Att maskinerna även skördar många offer bland åkrarnas djurliv är alla trutar och kråkfåglar bakom maskinen bevis på. De plockar nogsamt igenom det slagna gräset och ser ut att hitta en hel del ätbart.
Tveklöst är det ändå en del vaktlar som lyckas med häckningen i våra trakter. Har de lagt boet i en spannmålsåker, hinner de få fram sina ungar före skörden. För kornknarrarna måste det däremot vara mycket ovanligt med lyckade häckningar i vår del av landet eftersom de är så hårt knutna till vallarna. Men trots enstaka lyckade vaktelhäckningar pekar mycket på att vi varje vår får ta emot vaktlar från andra områden. De senaste åren har det bara i Halland hörts något hundratal vaktlar varje år, och så god kan knappast den lokala reproduktionen vara.
På ekologspråk skulle i så fall vår population vara en så kallad sink-population, medan det område som förser oss med överskottet har en source-population. Vår population är i så fall beroende av det någon annan stans finns en källa, dvs. en population som hela tiden producerar detta överskott. Om förhållandena förändras till det sämre i detta område, kommer antalet vaktlar hos oss att minska mycket snabbt.
Ser vi historiskt på vaktelförekomsten, kan vi konstatera att det aldrig förr under ”modern ornitologisk tid” (vilket innebär sedan 1950-talet) varit så gott om vaktlar i Halland som nu. Under flera år på 1970- och 1980-talen var vakteln inte ens årlig i våra trakter. Numera kan man finna vaktlar snart sagt överallt där det finns jordbruksmark, bara man tar sig tid att leta.