Tisdagen 6 augusti kom det en rapport på vårt lokala
sms-baserade larmsystem om att en vit stork gästade Trönninge ängar. Det dröjde
dock inte länge innan det kom en ny rapport som berättade att storken lyft och
dragit vidare norrut. Visiten var således kort – och så är det ofta med de vita
storkar som ses i Halland. Det är sällan de blir kvar på en plats tillräckligt
länge för att ens de lokala fågelskådarna ska hinna ”dra” på dem. Senare på
kvällen rapporterades det via Svalan att en stork sågs söder om Varberg, och
det får väl anses troligt att det handlar om samma fågel.
Denna observation kommer kort efter vad som måste ha varit
en av de allra mäktigaste storkupplevelserna i Sverige på mer än 100 år. Under
slutet av förra veckan drog en större flock storkar omkring i södra och
sydvästra Skåne. I fredags kväll var de ca 60 stycken, och en kort stund såg de
ut att söka ”nattkvist” på hustaken i Bunkeflostrand. Det måste ha varit en syn
att se alla dessa storkar uppradade på hustaken. Några dagar senare, i måndags,
hade ytterligare storkar anslutit sig. Frampå förmiddagen anlände hela flocken
på 73 individer till Falsterbohalvön. Där drog de fram och tillbaka och låg
länge och skruvade över Skanörs Ljung. Till slut, vid 15-tiden på
eftermiddagen, drog flocken iväg ut över Nabben i riktning mot Danmark.
Denna stora flock visar att det skånska storkprojektet haft
ett lyckat år. Många ungstorkar har vuxit upp, såväl i hägnen som hos de
frihäckande paren. När de nu drar iväg ska de förhoppningsvis nå vinterkvarteren
i sydvästra Europa eller Afrika. Satellitsändare som satts på storkar tidigare
har visat att fåglar från storkprojektet sökt sig till vinterkvarter såväl i
Spanien som i centrala Afrika. Detta har varit en betydande framgång eftersom
ett lyckat återinförande av storken som häckfågel måste bygga på att fåglarna
flyttar naturligt och inte är beroende av stödutfodring i Sverige vintertid.
Detta var länge en av stötestenarna inom projektet. De
storkar man avlade fram ville inte ge sig iväg när hösten närmade sig utan
stannade kvar i närheten av hägnen. Under senare tid har bytt avelsmaterial och
lyckats mycket bättre, vilket inte minst måndagens stora flock över
Falsterbonäset vittnar om.
Vita storken är en folkkär fågel. När det sista
”ursprungliga” paret försvann från Skåne 1954 var det många som saknade
storkarna. Det ansågs dock som omöjligt att en återetablering skulle kunna ske
på naturlig väg, och därför drog några entusiaster igång storkprojektet – först
i Småland och senare i Skåne. Efter många misslyckanden är man nu på rätt väg
och det finns flera frihäckande par i Skåne.
Även Halland har haft häckande vita storkar. Faktum är att
Halland är det enda landskap utanför Skåne som haft en något så när fast stam.
Arten var dock aldrig lika talrik här som i Skåne och den försvann redan i
början av 1900-talet. Linnélärjungen Pehr Osbeck, som var präst i Hasslöv under
andra halvan av 1700-talet, anger att vita storken var sällsynt även om den
årligen häckade på ett tak i Ränneslöv. Sven Nilsson, sedermera
zoologiprofessor i Lund, antyder från sin tid på Fröllinge i Halland 1813–14
att storken fanns i området. Den 28 augusti 1814 skrev han bl.a.: ”Ardea
ciconia finnes här ännu”. Flera år senare, 1844, reser han genom Halland och
noterar 4 augusti att ”Storkar stodo i storkboet i Holm”.
Men då var storkens tid som halländsk häckfågel räknad.
Våren 1856 innebar en katastrof för Nordeuropas storkar. Någonting hände under
flyttningen norrut som måste ha inneburit att väldigt många fåglar dukade
under. Endast få återvände nämligen till de nordliga häckningsplatserna. En
viss återhämtning följde under följande årtionden, men sedan innebar
utdikningar och andra förändringar inom jordbruket åter att populationen
minskade.
Jägmästaren C.A. Hollgren, som var verksam i Halland under
en period runt sekelskiftet 1800/1900, skriver att sista storkhäckningen i
Halland genomfördes i Rävinge 1888. Detta stämmer dock inte eftersom den fanns
kvar som häckfågel i Skottorp till 1906 och det finns även uppgifter om en
(tillfällig?) häckning i Kvibille så sent som 1927.
Vi kan nog knappast räkna med att få tillbaka vita storken
som halländsk häckfågel inom överskådlig tid. Om vi jämför med en annan
”skånsk” fågel, röd glada, kan vi konstatera att det är en talrik art i Skåne
numera med ca 1900 häckande par, medan det halländska beståndet fortsätter att
vara litet, ca 50 par, trots att det nu gått nästan 30 år sedan
återetableringen. Det verkar som om Halland saknar något som Skåne har och som
dessa fåglar gillar.