Liten men väl beväpnad

Just nu styr många fågelskådare kosan till Mönarpsslätten utanför Falköping i Västergötland. Där håller nämligen Sveriges tredje svartvingade glada till.  Den har setts i området under nästan en vecka sedan den upptäcktes 18 augusti. Kanske är det samma fågel som sågs på norra Själland i början av april i år och som försvann i riktning mot Sverige. Det vore ju fascinerande om den hållit sig undan fågelskådarnas blickar i fyra månader.

Hur det nu än är med den saken är svartvingad glada en mycket vacker fågel med ett högst fascinerande flygsätt. Den ryttlar ofta men den glidflyger också med högt ställda vingar på ett karaktäristiskt sätt – ungefär som en riktigt fin papperssvala. En sådan kallas ju för övrigt för kite (glada) på engelska.

Svartvingad glada har expanderat i Europa på senare tid. I slutet av 1900-talet kunde man lösa i fågelböckerna att den enbart fanns i södra Portugal på vår kontinent, men numera häckar den även i Spanien och södra Frankrike. Det är väl i det perspektivet vi ska se de svenska fynden (2004, 2012 och i år), och det är inte enbart i Sverige antalet fynd har ökat – det gäller även Danmark och några andra länder i nordvästra Europa.

Det är ingen stor fågel, ungefär som en tornfalk men lite kraftigare byggd och med längre vingar. Men det är ett litet kraftpaket som dessutom har en rejäl beväpning i form av kraftiga fötter. Att det är en tuffing har jag blivit vittne till vid några tillfällen under senare års resor till Spanien och Portugal. Den har då jagat bort betydligt större rovfåglar som inkräktat på dess revir eller kanske bara slagit sig ner för nära dess bo.

Under vårens resa med HOF till Portugal fick vi även beskåda dess beväpning på närhåll. Vi befann oss på de vidsträckta grässlätterna nära floden Tejos stora estuarium utanför Lissabon när en svartvingad glada kom glidande förbi. Den slog till på en stängselstolpe och vi kunde närma oss i skydd av våra bilar. Till slut var vi bara något tiotal meter från fågeln. Det visade sig vara en årsunge, men det som gjorde störst intryck på mig var dess påfallande kraftiga fötter. Med hänsyn tagen till dess mycket mindre storlek fick man faktiskt samma intryck som när man ser en kungsörn på nära håll.

 

Det hela utspelade sig den 21 april, och det kan ju synas märkligt att det redan då fanns utflugna ungfåglar. Men vår portugisiske guide, João Jara, berättade att svartvingade glador häckar väldigt tidigt på året och att denna fågel sannolikt var kläckt redan under februari månad. Den såg ut att ha varit självständig åtminstone några veckor där den elegant rörde sig över slätten.



Den unga svartvingade gladan i Portugal 21 april. Foto: P-G Bentz/sturnus.se