Kontrasterna kunde knappast ha varit större. Från havet och
havsluften åkte vi till höglandet nära spanska gränsen och den lilla orten
Figueira de Castelo Rodrigo, och från det stora, bullriga och lite tråkiga
turisthotellet Soleil i Peniche har vi bytt till ett charmigt och mycket
trivsamt litet hotell som heter Casa de Cisterna.
Jag blev hämtad strax efter kockan 13:30 av den portugisiske
biologen Fernando Romão som dessförinnan hade plockat upp den brittiske
journalisten David Campbell på flygplatsen i Lissabon. David arbetar för
Birdguides.com, ett online-magasin om fåglar. Via en god lunch på Nos dos
Corvos, restaurangen längst ut på udden i Peniche for vi inåt och uppåt landet.
Det sistnämnda i dubbel bemärkelse eftersom vi både for mot nordost och upp mot
höglandet. Figueira de Castelo Rodrigo ligger på 800 meters höjd över havet
nära den spanska gränsen, inte så långt från Salamanca.
Efter inkvartering och middag skulle det bli en sen tur till
ett område längs floden Douro med många hällristningar. Vi for iväg i mörkret
med en fyrhjulsdriven bil körd av hotellets ägarinna som också är auktoriserad
guide för dessa ristningar. De finns på en plats som heter Penascosa och är av
ett helt annat slag än svenska hällristningar, såväl i ålder som utförande mera
påminnande om de berömda grottmålningarna i Altamira-grottan. Ristningarnas
ålder har inte gått att fastställa mer än att de är mellan 15 000 och
35 000 år gamla.
Via en lång skumpig nedfart på en slingrande grusväg kom vi
till området med ristningarna. Det var beckmörkt och vi hade en fantastisk
stjärnhimmel ovanför oss. Två rävar for som skott över vägen, men vi spanade
utan resultat efter nattskärror och ugglor. Annars finns det bland annat berguv
i branterna längs floden.
 |
| På denna häll syns bland annat en uroxe överst och huvudet av en vildhäst. |
Sedan de första ristningarna påträffades har man hittat
liknande på flera ställen i detta område. Alla ristningarna föreställer djur,
genomgående flocklevande och nomadiska arter. De ristningar vi såg visade
uroxe, stenbock, vildhäst, ett hjortdjur och lax. De var framställda med lite
olika teknik och alldeles uppenbart av olika människor. I särskilt några av
fallen var det en människa med konstnärliga anlag som var upphovsman.
 |
| Ännu en häst, eller egentligen två. Arkeologerna har tolkat denna bild som att den visar en hingst som betäcker ett sto. |
Vid den tiden som ristningarna gjordes täcktes fortfarande
stora delar av norra Europa av inlandsis. Iberiska halvön var isfri, men det
rådde ett tämligen kallt klimat och landskapet dominerades av stora
grässtäpper. Där levde hjordar av gräsätare, medan man tror att de människor
som följde djuren oftast slog sig ner i de mera skyddade floddalarna.
 |
| Hällarna ligger i floden Douros ravin och sannolikt var lax en viktig födokälla. |
Det var utan tvekan helt rätt att besöka området i mörkret.
Med sned belysning från en ficklampa kom de bäst till sin rätt. Det var en
stark känsla att stå där i mörkret och betrakta verken av människor som levde
här för många tusen år sedan, tidiga Homo
sapiens sapiens på den europeiska kontinenten. Åtminstone jag fylls av
stark respekt vid sådana här tillfällen.
Det är för väl att man lyckats rädda området till
eftervärlden. Men det var nära att ristningarna hade dränkts under vatten. När
de hittades fanns det planer på att anlägga en större damm i området, lik dem
som finns längs väldigt många andra floder på Iberiska halvön. Nu blev det inte
så och platserna med ristningar har istället blivit tämligen välbesökta
turistattraktioner.
(AW)