 |
| Kungsörnen flyger iväg med en stor gren i klorna. Foto (genom tubkikare): Christopher Gullander |
Bortsett från en liten flock talgoxar och några sisande
kungsfåglar var vandringen genom skogen händelsefattig. Men spåren i
snöfläckarna på skogsvägen visade att det under de senaste timmarna rört sig en
hel del däggdjur i området. Vi såg färska spår av rådjur, räv, hare och ekorre och
lite äldre spår av älg. Att döma av de hårt betade lärkplantorna på
Gudrun-hygget intill vägen, måste trakten hysa ganska gott om älg.
Syftet med vårt besök var att om möjligt kontrollera om ett
kungsörnspar var på plats. Vi kom fram till en bra utsiktsplats nästan en
kilometer från den sluttning där örnarna häckat de senaste åren. Sedan ett
gammalt boträd blåste ner under just stormen Gudrun har de alternerat mellan
två boplatser, den ena i en tall och den andra i en gran. Dessa träd skymdes
för oss av en höjd men vi räknade med att ändå kunna se örnarna om de var uppe
och flög.
Framför oss bredde ett hygge ut sig. En del av detta hygge
avverkades för några år sedan, men den bortre delen (närmast örnbona) så sent
som hösten 2013. Då sparade markägaren ett stort område runt örnarnas boträd.
Inledningsvis var det stilla. En kråka flög förbi längs en
myrkant och strax därpå hördes en korp på avstånd. Men så trängde ett annat
läte genom grådiset. Det var ett ganska snabbt upprepat klyi, klyi, klyi, klyi
med omisskännlig rovfågelklang. Det måste vara kungsörnen, tänkte vi, och vi
antog att båda fåglarna var på plats eftersom den ena ropade.
Kort därpå kom en av dem flygande ut ur dungen och slog till
i en gles talltopp. Att döma av både proportioner och teckning var det hannen i
paret. Honan ger ett allmänt sett något grövre intryck. I just detta par har honan
dessutom under alla tidigare år haft en tydlig ljus bas på två av de inre
handpennorna. Denna fågel var helmörk undertill.
Vi hann njuta av örnen i tubkikarna under en knapp minut
innan den åter lyfte och flög iväg – med en stor tallgren i klorna. Dess
uppdykande gick så snabbt att ingen av oss noterade om den hade denna gren med
sig redan när den kom, men så var det nog. När den lämnade tallen, flög den
nämligen iväg i stadig flykt bort från den gamla bodungen, och vi kunde följa
den i ett par kilometer innan den försvann bakom en skogsridå.
Kanske var det så att den varit i ett av de gamla bona för
att hämta material till ett nytt bo, beläget på en annan plats? Även om just
dessa örnar oftast häckat i en och samma dunge, har de vid något tillfälle
försökt på en plats ett par kilometer bort. I andra delar av landet finns också
exempel på alternativbon som ligger tämligen långt från varandra.
Detta kungsörnspar har funnits i området sedan åren kring
millennieskiftet. Första gången paret iakttogs var våren 1999. Då sågs de para sig
och även bära bomaterial, men att döma av fåglarnas dräkter var de kanske inte
könsmogna då. Men sannolikt häckade de därefter något eller några av åren efter
millennieskiftet, fast då var inte boplatsen känd. Den påträffades först i
slutet av 2003, och då fanns det två bon i en dunge i kanten av en vidsträckt
myrmark. Talrika bytesrester tydde på att det genomförts en eller ett par
häckningar på platsen.
Den första riktigt säkra häckningen på platsen genomfördes
2004. Då ringmärktes en unge i mitten av juni månad. Därefter har ungar
ringmärkts på platsen även 2011 och 2013. Ungen från 2004 kunde avläsas vid en
åtel på Store mosse i Småland ett par år efter ringmärkningen och ungen från 2011
sågs vid en annan åtel i södra Västergötland hösten 2013. I båda fallen hade de
alltså klarat sig genom den flaskhals som det första levnadsåret är för unga
kungsörnar.
Förutom detta kungsörnspar har vi haft två andra par som
häckat i Halland. Det ena av dessa par försvann spårlöst vårvintern 2009 och
det andra försvann under 2011. Under denna vinter har det emellertid åter setts
två adulta kungsörnar på en av platserna. Vi kan bara hoppas på en
återetablering.
Anders Wirdheim
 |
| En av de kungsörnsungar som vuxit upp i Halland (2011). Den kan knappast ha klagat på utsikten! Foto: Thomas Andersson/N (i samband med ringmärkning) |