 |
| Drömscenario för en sjöfågelräknare: Spegelblankt hav och kristallklar sikt. |
Andräkning har löpt som en röd tråd i mitt fågelskådarliv.
Jag var inte mer än en tvärhand hög när jag deltog i min första räkning en
decemberdag för många år sedan. När jag återkom hem, och parkerade cykeln
utanför huset, öppnade min mor fönstret och berättade att jag just blivit
farbror. En av mina äldre bröder och hans fru hade fått en dotter samma
förmiddag. Denna dotter fyllde 50 år luciadagen 2014, så det har blivit många
änder för mig sedan dess.
Under 1960- och början av 1970-talet räknade medlemmar i
Halmstads Ornitologiska Klubb (som föreningen hette då) sjöfåglar för olika
uppdragsgivare. Oftast var det Göteborgs Universitet som organiserade, men även
Leif Nilsson i Lund var ansvarig för vissa räkningar. Samme Leif håller fortfarande i de svenska räkningar – med en kontinuitet som heter duga!
Från mitten av 1970-talet fick räkningarna en fastare
struktur i vårt område med inventeringar i mitten av januari, mars och september
månader. Då hade Leif Nilsson tagit över som nationell koordinator, och lokalt i södra Halland
var det Gunnar Björnfors som höll i tåtarna. Vårt område har allt sedan dess
omfattat kuststräckan från Bobergs udde i norr till Båstad (skånegränsen) i
söder. Våren 1978 fick Göran Blidberg och jag ansvaret för sträckan
mellan Lagans och Nissans mynningar. Efter Görans allt för tidiga bortgång 1987
har jag oftast varit ensam inventerare på denna delsträcka. De allra senaste
åren har mitt område utsträckts till att även gälla kusten söder om Lagans mynning, det vill säga hela sträckan från Båstad till
Halmstads hamn.
Ganska snart ströks marsräkningen, men de båda räkningarna i
januari och september har följt samma mönster under alla år. Framför allt har
vi räknat änder, men inventeringen har även omfattat andra sjöfåglar som
svanar, gäss, lommar, doppingar, skarvar och sothöns.
Det har skett stora förändringar i sjöfågelfaunan under de
många år som gått. Allra störst är förändringarna när det gäller gäss. På
1970-talet noterades endast enstaka individer, främst av kanadagås. På senare
år har det handlat om tusentals gäss av flera olika arter, framför allt vid hösträkningen
men milda vintrar även i januari. Raka motsatsen gäller för ejdern som minskat
kraftigt i antal under båda räkningarna.
En annan förändring står storskarven för, och i det fallet
handlar det om både framgång och reträtt. Naturligtvis har den sydliga rasen
”mellanskarv” ökat, vilket inte minst märks i de södra delarna av vårt område.
I Laholmsbukten var skarvar fåtaliga på 1970-talet. Vid senare tiders räkningar
handlar det oftast om ett par hundra individer. Däremot har de atlantiska
storskarvarna minskat i antal. Förr övervintrade de i stora antal på bland
annat Marstens kummel, men numera rör det sig om blygsammare summor. Detta återspeglar
väl populationsutvecklingen längs norska västkusten och kan vara värt att tänka
på när fiskeintressena kräver ökad jakt på skarv.
Självfallet speglar även inventeringsresultaten
vintervädret. Jag minns en januaridag på 1980-talet då isen låg så långt ut som ögat nådde. Jag såg knappast några
andra sjöfåglar än en tät flock gräsänder, hopgyttrade i en vak i isen utanför
Påarp. Motsatsen är riktigt milda och blöta vintrar, då fåglarna istället kan
vara utspridda över stora områden.
Sedan jag tog över räknandet även i den södra delen av
Laholmsbukten har de stora flockarna med svärtor och sjöorrar fallit på min
lott. Dessa flockar ligger oftast ute på havet från Lagans mynning och söderut
ner mot Båstad. I regel ligger fåglarna några hundra meter ut från land, vilket
innebär att en tillförlitlig räkning bara kan genomföras när det är bra förhållanden med svaga vindar och lite sjö. Den gångna helgen blåste
det tyvärr för mycket, så nu hoppas jag att någon av veckans dagar ska bjuda på
bättre väder. Då blir det till att ta ledigt från jobbet för att starta dagen
vid Malens havsbad norr om Båstad och sedan successivt avancera norrut mot Halmstad.
Anders Wirdheim