 |
| Två sädesärlor förgyllde oväntat vinterpromenaden längs stranden väster om Halmstad. Foto: P-G Bentz/sturnus.se |
Ännu så länge är det inte mycket till vinter vi fått
uppleva. Det var minusgrader och lite snö några dagar kring jul och nyår, men i
övrigt har det snarare varit höst- än vinterväder under december och januari.
Det känns nästan som att årstiderna förskjutits; den gångna hösten rådde
sommarväder länge, och några höststormar såg vi inte till. Höststormarna har
istället kommit nu. Den gångna helgen härjade stormen Egon med våra stränder
och skogar, men tyvärr förde han inte med sig särskilt många havsfåglar.
Att havsfåglarna kan var oförutsägbara gick jag och
funderade på i söndags eftermiddag. Då blåste det fortfarande hårt, men några
havsfåglar hade jag inte sett trots en ganska lång vandring längs stränderna
väster om Halmstad. När jag kommit till Långenäsviken väcktes jag ur mina
funderingar av ett ”tsillitt”. En sädesärla lyfte i strandkanten och flög iväg
några meter. Strax efteråt lyfte ytterligare en. De båda gick sedan och
plockade i tången några tiotal meter bort. Så vitt jag kunde se var båda
fåglarna friska. Ingen hängande vinge och inget haltande, utan ett alert
sädesärlespringande fram och tillbaka efter insekter.
Frågan infann sig: Varför har dessa dröjt sig kvar? De är ju
dessutom inte ensamma som ”vårfåglar” mitt i vintern. Det har tvärtom
rapporterats ganska många arter som egentligen inte borde befinna sig på våra
breddgrader vid denna tid.
Är det klimatet som är ur led? Nej, det handlar sannolikt
inte om någon form av anpassning till klimatförändringarna. Tvärtom visar
nästan alla studier som gjorts inom detta område att fåglarna inte bara
anländer till häckningsområdena tidigare än förr, de flyttar också därifrån
tidigare än förr. Detta gäller även sädesärlor, som ju har sina vinterkvarter
så långt bort som i Mellanöstern och Nordostafrika.
Snarare handlar det om att överlevnaden hos svaga individer
har varit betydligt större än normalt under den milda inledningen av vintern.
Även om dessa båda sädesärlor såg helt friska ut, har många av de udda
övervintrarna små skavanker. Om de inte haltar eller hänger med ena vingen, kan
de vara angripna av parasiter eller ha invärtes problem. Ett exempel på detta
är att en stor andel av de bofinkar som söker sig till fågelmatningar har
skadade fötter, angripna av en svampsjukdom. Åtskilliga udda övervintrare har
också visat sig vara avmagrade när de till slut dukat under.
I några fall kan det också handla om felflugna individer. Den
härfågel som fanns i Eldsberga under senhösten tros ha kommit långt österifrån
istället för från Centraleuropa. Men det krävs mycket sofistikerade
undersökningar för att fastställa detta hos en art där de olika populationerna
inte skiljer sig nämnvärt åt i fält. Även de svarthättor som ses hos oss
vintertid är med stor sannolikhet felflugna. De har flyttat norrut istället för
söderut. För några år sedan ringmärktes en svarthätta i Grötvik ganska sent på
hösten. Den kontrollerades en tid senare av ringmärkare i Finland och hade
alltså flugit åt fel håll.
Men vi ska kanske inte helt bortse från möjligheten att det
för några arter ändå kan handla om en anpassning till ett mildare klimat. Rödhaken
övervintrar idag i mycket större utsträckning än på 1960- och 1970-talen, och
kanske pekar de allt flera vinterfynden av arter som gransångare och morkulla
mot att även dessa kortflyttare är på väg att bli regelbundna övervintrare.
Slutligen ska det också sägas att vinterfynd av arter som
sädesärla och morkulla inte är något nytt i våra trakter. När den mycket
fågelintresserade jägmästaren C.A. Hollgren var verksam i Halland i slutet av
1800- och början av 1900-talet rapporterade han om vinterfynd av båda arterna.
Om morkullan skrev han att den ”öfvervintrar rätt ofta”.
Anders Wirdheim