 |
| Nog bör väl detta vara en snösiska. Det är hur som helst en fågel kläckt 2013 vilket visas av ruggningsmönstret på både stjärtpennor och tertialer. |
Allt fler fortsätter mata fåglar när vintern tagit slut.
Många matar faktiskt numera året runt. Varför inte? Även om det finns folk som
har invändningar mot detta, t.ex. att fågelungar får sämre kost, tror jag inte
att det skadar. Det är nog snarare tvärtom, vilket jag själv tycker mig ha
upplevt under kyliga och regniga vårdagar. Då är det gott om fåglar runt
matningen. Dessutom bjuder fortsatt matning ofta på roliga och lite udda
fågelupplevelser.
Förra året hittades Sveriges första spanska sparv på en
fågelmatning i Småland i mitten av maj månad. Om inte tomtägarna fortsatt mata,
skulle denna godbit kanske ha passerat obemärkt förbi. Själv har jag inga
sådana tungviktare att komma med men väl en massa siskor. Den senaste veckan har
min trädgård fullkomligt kryllat av både grönsiskor och gråsiskor. En och annan
brunsiska har också synts till, liksom minst en individ som måste vara en
snösiska (även om den inte är riktigt typisk).
Det är fantastiskt härligt att sitta eller stå på första
parkett och njuta av myllret. Idag när solen sken ganska varmt vid lunchtid
parkerade vi oss vid trädgårdsbordet några meter från matningen. Det dröjde
inte länge innan siskorna accepterade vår närvaro och fortsatte sitt intensiva
ätande, då och avbrutet av lite kivande om något speciellt frö. Hela tiden ljöd
dessutom grönsiskors sjungande från träden runt omkring. Det var härligt!
Jag matar för övrigt just nu med en blandning av skalade
solrosfrön och jordnötter. De förstnämnda är mest populära, men grönsiskorna
äter även av jordnötterna. Fördelen med dessa båda frösorter är att det inte
blir något spill alls, förutom då att fåglarna gillar dem. Visst är både skalat
solrosfrö och jordnötter ganska dyrt, men räknat i effektiv fågelmat, blir det
nog dyrare att köpa så kallad vildfågelblandning. Med sådan i fröautomaten
hamnar det allra mesta på marken och blir på sin höjd mat åt mössen under
natten.
Att ha fåglar på riktigt nära håll gör det också möjligt att
detaljstudera dem. Det blir nästan samma sak som vid ringmärkning – man ser
detaljer som man annars missar. Bland annat har jag noterat att ett litet antal
gråsiskor och brunsiskor inte har röda utan snarare gula eller orange fläckar i
pannan. Kan detta månne bero på att de inte ätit lika näringsrik föda som sina
rödpannade släktingar. Den röda färgen kommer så vitt jag förstått åtminstone
delvis från karotin i födan, och karotinrika frön är även näringsrika frön. En
riktigt röd gråsiska skulle då visa för honorna att han är särskilt bra på att
hitta mat. Motsvarande samband har påvisats hos gulsparvar, där de gulaste
hannarna är de som är mest populära bland honorna och också de som ätit den
mest näringsrika maten.
Några av mina gråsiskor har också varit ringmärkta. Men där
har det gått en gräns: Det har inte varit möjligt att läsa av ringarna med
kikare, trots att de varit mycket nära. Synd det, för det hade kunnat bli
riktigt spännande. Det finns nämligen flera fynd av ringmärkta gråsiskor som
visat på att det finns ett utbyte av gråsiskor tvärs över hela den
euroasiatiska kontinenten. Bland annat kontrollerades en hona i Södermanland i
december 2004. Den var ringmärkt i Kina, 6670 kilometer österut!
 |
| Brunsiska, det vill säga den sydliga rasen av gråsiska, som saknar rött i pannan. |
 |
| Här var det desto mera rött, såväl i pannan som på bröstet. Gråsiskehanne. |