 |
| Däst av att ha kalasat på daggmask? Foto: P-G Bentz/sturnus.se |
Det kan tyckas att det skulle gå en stolt rovfågels ära för
nära att sänka sig så lågt att hon eller han börjar käka daggmask. Men så är
det naturligtvis inte alls, daggmaskar är en reserv som inte ska föraktas – och
flera rovfåglar låter sig väl smaka. Men den främste maskätaren bland dessa är
ändå ormvråken.
Idag på förmiddagen blev jag uppringd av en lantbrukare som
bor och är verksam strax utanför Halmstad. Han hade under en längre tid
förundrat sett att flera ormvråkar gärna spatserade omkring på en av hans två
höstsådda åkrar. Idag var där sex stycken, men som mest hade han sett tio. Han
funderade också över varför ormvråkarna enbart höll till på denna åker och inte
alls brydde sig om den andra höstsådda åkern.
När jag berättade att det är daggmaskar som ormvråkarna är
ute efter, stod det också klart för lantbrukaren varför de enbart utnyttjar den
ena av de båda åkrarna. Det är nämligen stor skillnad på jorden. Medan den åker
ormvråkarna gillar har tung och lerhaltig jord, är jorden på den andra
höstsådda åkern sandhaltig och lätt. Det är väl känt att tung och lerhaltig
jord hyser betydligt fler daggmaskar än lätt och sandig.
Allra första gången jag såg ormvråkar gå omkring på en åker
blev även jag förvånad. Det såg ut som att de plockade i sig något ätbart, och
jag kunde inte förstå vad det var. Detta hände i början av 1970-talet och jag
hade nyss fått körkort. Då och då fick jag låna min mors bil för att åka ut och
skåda fågel. Det var vid ett sådant tillfälle jag fick syn på ett par ormvråkar
på en åker vid Heagård i Vapnödalen. Jag stannade i vägkanten och vevade ner
rutan. Tubkikaren, en gammal hederlig ”bly-kowa”, kom fram och med den stödd
mot bildörren kunde jag följa ormvråkarnas förehavande lite närmare.
De båda ormvråkarna
satt mest stilla, men plötsligt kunde de gå eller till och med springa framåt
några steg för att plocka upp något från marken. Döm om min förvåning när jag
såg att detta något var daggmaskar! I mina föreställningar var daggmaskar en
föda för trastar och måsar, men knappast något för ormvråkar. Jag får erkänna
att det nog fanns något element av nedlåtande i mina tankar: Stolta rovfåglar
som ormvråkar ska väl inte äta något så simpelt som maskar!
Sedan den gången har jag många gånger sett ormvråkar som
under olika tider av året utnyttjat denna dolda resurs. Och det är inte bara
ormvråkar. Även tornfalk, brun kärrhök och röd glada äter mer än gärna
daggmask, fast i det sistnämnda fallet har det ofta handlat om att gladan svept
ner och stulit daggmasken från en ormvråk. Någon enstaka gång har jag sett även
glador gå omkring på en åker. Det ser lite otympligt ut med den långa stjärten
och de långa vingarna.
Utöver dessa rovfåglar och de redan nämnda trastarna och
måsarna är det väldigt många fågelarter som gärna äter daggmask. Vadare som
tofsvipor och ljungpipare lever nog i huvudsak på daggmaskar när de höstetid
samlas i stora flockar på åkrarna. Ljungpiparnas födosök sker till stor del
under natten, men vid de tillfällen jag sett dem leta mat i dagsljus har det
varit daggmaskar de ätit. Ännu en vadare som blivit något av daggmaskspecialist
är strandskatan. I det fallet är det just daggmaskarna som fått vissa individer
att lämna stränderna och ta steget upp på land – upp till åkrar eller
gräsmattor med dessa miljöers rika utbud av mask.
Rikt och rikt, förresten. Det har under senare tid kommit en
del rapporter som antyder att vissa av dagens åkrar inte hyser lika mycket mask
som tidigare. Orsaken skulle vara att dessa åkrar gödslas med handelsgödsel och
att det allra mesta av den odlade grödan fraktas bort. Det skulle med andra ord
inte finnas särskilt mycket organiskt material kvar i åkern för daggmaskar och andra
nedbrytare.
Hur det nu förhåller sig med detta är jag inte kapabel att
avgöra, men det är ingen tvekan om att daggmaskar är en viktig resurs även för ”stolta”
rovfåglar.