När detta skrivs har jag precis stått och tittat på ett par
havssulor som flugit runt över Laholmsbuktens vatten vid Långenäsudden. Så har
det varit i ett par veckors tid nu, och havssulorna har inte varit ensamma. Det
har även varit stora mängder med tretåiga måsar och trutar ute över havet.
Detta kan förefalla lite märkligt eftersom denna höst, med ett undantag, inte
bjudit på några hårda västvindar. Det är ju i samband med sådana som vi vant
oss vid att havsbundna arter som havssula och tretåig mås kommer in mot våra
kuster.
Men i höst var det åtskilliga havssulor i Laholmsbukten
redan innan stormen Simone härjade i slutet av oktober. Det verkar med andra
ord vara något annat än hårda vindar som fört havssulorna hit. Jag tror att det
handlar om mat. De många havssulorna, liksom måsarna och trutarna, har nämligen
ägnat sig åt mycket aktivt fiske. I sulornas fall har de störtdykt från 10–20
meters höjd, medan måsar och trutar snarare svept ner mot ytan för att snappa
åt sig något ätbart.
Det förekommer numera endast ett begränsat fiske i norra
Laholmsbukten vintertid. En enda fiskebåt brukar ses kajka omkring ute på
vågorna. Därför ger fisket knappast någon ledtråd till vad som händer under
ytan därute. Annat är det under sommaren när både måsfåglar och mängder av
båtar aviserar att makrillstim jagar sill eller skarpsill ute i Laholmsbukten.
Min slutsats är hur som helst att det måste vara mycket gott
om fisk i Laholmsbukten just nu. Det bör dessutom handla om arter som lever
ganska nära ytan och i större stim. Annars hade inte fåglarna betett sig som de
gör. Troligen handlar det om sill eller skarpsill. Jag tror på det sistnämnda
eftersom det verkar vara ganska små byten som fåglarna får tag i.
Hösten 1980 var jag tämligen nyanställd som reporter på
lokalradion i Halland. En dag kom en rapport om att en fiskebåt från Glommen
fått näten fulla av död fisk under fiske i den yttre delen av Laholmsbukten.
Det innebar starten av en media-karusell som vi därefter knappast sett maken
till, i alla fall inte när det gäller miljöfrågor. Under ett decennium var
miljöfrågorna mycket heta i samhällsdebatten, och alldeles särskilt gällde det
havsmiljön. Omsider innebar detta att miljöpartiet kom in i riksdagen (1988),
men det fick också till följd att Laholmsbukten kom att bli en symbol för
övergödning och dött hav.
Men Laholmsbukten har aldrig varit död. Tvärtom har dess
ytvatten ofta bjudit på ett rikt liv under åren som gått sedan larmet 1980.
Samtidigt har bottnarna drabbats av syrebrist och ond, bråd död så gott som
varje höst – och gör det fortfarande. Laholmsbuktens vatten består nämligen av
två olika vattenmassor som inte gärna blandar sig med varandra.
Från ytan och ner till 17–18 meters djup har vattnet en
förhållandevis låg salthalt, runt 15 promille. Detta vatten har till stor del
sitt ursprung i Östersjön, och det sötas ut ytterligare av de halländska åarna.
Under detta vatten löper en tunga av oceaniskt vatten in med en salthalt på
minst 30 promille. Skillnaden i salthalt, ofta kombinerad med en skillnad i
temperatur, gör att vattenmassorna inte blandas. En mycket viktig faktor i
sammanhanget är dessutom att Laholmsbukten är ganska grund, medeldjupet ligger
runt 20 meter. Det innebär att den undre, saltare vattenmassan är begränsad,
bara någon meter djup. Gränsen mellan vattenmassorna kallas språngskiktet
eftersom salthalt och temperatur skiljer så mycket ovan respektive under gränsen.
Det som händer under sensommar och tidig höst är att
närsalter i den övre vattenmassan göder ett rikt liv med olika planktonalger
som primärproducenter. Dessa alger äts av djurplankton som i sin tur blir föda
åt fisk, inte minst sillfiskar. Men merparten av algerna äts inte upp utan dör
efter hand och sjunker mot bottnen. De passerar då språngskiktet, och först i
den undre vattenmassan startar nedbrytningen på allvar. Eftersom denna
vattenmassa är mycket begränsad, som redan nämnts bara en till två meter djup,
kan syret ta slut ganska snabbt. Plattfiskar, torskar och andra bottenlevande
fiskar försöker då fly, medan musslor och andra bottendjur dör. Samtidigt kan
alltså livet uppe vid ytan formligen sjuda på grund av all näring.
Laholmsbukten är fortfarande övergödd, och till synes rik på
liv i det övre vattenlagret. Hur det står till längre ner, vid bottnarna, hör
vi inte mycket om idag. Miljön är en icke-fråga i samhällsdebatten, märkligt
nog. Det pågår inte heller några omfattande vetenskapliga studier, som fallet
var på 1980-talet, i alla fall inte i Laholmsbukten. Kan det bero på att det
inte längre är några människor som drabbas? Fiskenäringen i området har ju i
princip tynat bort.