fredag 15 november 2013

Under ytan



När detta skrivs har jag precis stått och tittat på ett par havssulor som flugit runt över Laholmsbuktens vatten vid Långenäsudden. Så har det varit i ett par veckors tid nu, och havssulorna har inte varit ensamma. Det har även varit stora mängder med tretåiga måsar och trutar ute över havet. Detta kan förefalla lite märkligt eftersom denna höst, med ett undantag, inte bjudit på några hårda västvindar. Det är ju i samband med sådana som vi vant oss vid att havsbundna arter som havssula och tretåig mås kommer in mot våra kuster.

Men i höst var det åtskilliga havssulor i Laholmsbukten redan innan stormen Simone härjade i slutet av oktober. Det verkar med andra ord vara något annat än hårda vindar som fört havssulorna hit. Jag tror att det handlar om mat. De många havssulorna, liksom måsarna och trutarna, har nämligen ägnat sig åt mycket aktivt fiske. I sulornas fall har de störtdykt från 10–20 meters höjd, medan måsar och trutar snarare svept ner mot ytan för att snappa åt sig något ätbart.

Det förekommer numera endast ett begränsat fiske i norra Laholmsbukten vintertid. En enda fiskebåt brukar ses kajka omkring ute på vågorna. Därför ger fisket knappast någon ledtråd till vad som händer under ytan därute. Annat är det under sommaren när både måsfåglar och mängder av båtar aviserar att makrillstim jagar sill eller skarpsill ute i Laholmsbukten.

Min slutsats är hur som helst att det måste vara mycket gott om fisk i Laholmsbukten just nu. Det bör dessutom handla om arter som lever ganska nära ytan och i större stim. Annars hade inte fåglarna betett sig som de gör. Troligen handlar det om sill eller skarpsill. Jag tror på det sistnämnda eftersom det verkar vara ganska små byten som fåglarna får tag i.

Hösten 1980 var jag tämligen nyanställd som reporter på lokalradion i Halland. En dag kom en rapport om att en fiskebåt från Glommen fått näten fulla av död fisk under fiske i den yttre delen av Laholmsbukten. Det innebar starten av en media-karusell som vi därefter knappast sett maken till, i alla fall inte när det gäller miljöfrågor. Under ett decennium var miljöfrågorna mycket heta i samhällsdebatten, och alldeles särskilt gällde det havsmiljön. Omsider innebar detta att miljöpartiet kom in i riksdagen (1988), men det fick också till följd att Laholmsbukten kom att bli en symbol för övergödning och dött hav.

Men Laholmsbukten har aldrig varit död. Tvärtom har dess ytvatten ofta bjudit på ett rikt liv under åren som gått sedan larmet 1980. Samtidigt har bottnarna drabbats av syrebrist och ond, bråd död så gott som varje höst – och gör det fortfarande. Laholmsbuktens vatten består nämligen av två olika vattenmassor som inte gärna blandar sig med varandra.

Från ytan och ner till 17–18 meters djup har vattnet en förhållandevis låg salthalt, runt 15 promille. Detta vatten har till stor del sitt ursprung i Östersjön, och det sötas ut ytterligare av de halländska åarna. Under detta vatten löper en tunga av oceaniskt vatten in med en salthalt på minst 30 promille. Skillnaden i salthalt, ofta kombinerad med en skillnad i temperatur, gör att vattenmassorna inte blandas. En mycket viktig faktor i sammanhanget är dessutom att Laholmsbukten är ganska grund, medeldjupet ligger runt 20 meter. Det innebär att den undre, saltare vattenmassan är begränsad, bara någon meter djup. Gränsen mellan vattenmassorna kallas språngskiktet eftersom salthalt och temperatur skiljer så mycket ovan respektive under gränsen.

Det som händer under sensommar och tidig höst är att närsalter i den övre vattenmassan göder ett rikt liv med olika planktonalger som primärproducenter. Dessa alger äts av djurplankton som i sin tur blir föda åt fisk, inte minst sillfiskar. Men merparten av algerna äts inte upp utan dör efter hand och sjunker mot bottnen. De passerar då språngskiktet, och först i den undre vattenmassan startar nedbrytningen på allvar. Eftersom denna vattenmassa är mycket begränsad, som redan nämnts bara en till två meter djup, kan syret ta slut ganska snabbt. Plattfiskar, torskar och andra bottenlevande fiskar försöker då fly, medan musslor och andra bottendjur dör. Samtidigt kan alltså livet uppe vid ytan formligen sjuda på grund av all näring.

Laholmsbukten är fortfarande övergödd, och till synes rik på liv i det övre vattenlagret. Hur det står till längre ner, vid bottnarna, hör vi inte mycket om idag. Miljön är en icke-fråga i samhällsdebatten, märkligt nog. Det pågår inte heller några omfattande vetenskapliga studier, som fallet var på 1980-talet, i alla fall inte i Laholmsbukten. Kan det bero på att det inte längre är några människor som drabbas? Fiskenäringen i området har ju i princip tynat bort.