 |
| Pilgrimsfalkar på en av silona i Halmstads hamn, 24 november 2013. Bliden tagen med mobiltelefon genom tubkikare på ett avsevärt avstånd, men lägg märke till honan som sitter på ett stag inne under ventilationstrumman. |
Jag hade varit i hamnutfyllnaden för att leta skäggmesar i
det vackra senhöstvädret. Tyvärr såg jag inga, men deras klangfulla läten
hördes inifrån vassen. På väg tillbaka fångades min blick av en ljus prick
allra högst upp den största silon i Halmstads hamn. Det var en gammal
pilgrimsfalk. I tubkikaren upptäckte jag att den inte var ensam. Inne under den
ventilationstrumma som falken satt på, vilade en annan pilgrimsfalk. Av
storleken att döma var det honan, medan det var hannen som satt mera öppet.
De senaste åren har det varje vinter funnits ett par
pilgrimsfalkar i Halmstads hamn. Det har alldeles uppenbart handlat om ett
etablerat par, dvs. en gammal hona och en gammal hanne. De har ofta suttit
tillsammans, men framför allt har de jagat tillsammans, något som pekar på att
de känt varandra väl. Länge trodde vi att det var det falkpar som häckar i en
bergig trakt norr om Halmstads tätort. En vinter lyckades vi konstatera att det
verkligen var så genom att läsa av falkarnas färgringar. Men i år verkar det
vara ett annat par.
Dessa fåglar har nämligen funnits i hamnen hela säsongen.
Vid ett par tillfällen i somras kunde jag följa hannen när han kom med byte och
försvann in mellan de båda högsta silobyggnaderna. Kanske var det rent av så
att det häckade falkar på silon i somras. Vi lyckades aldrig konstatera detta. Hela området runt silona är numera avspärrat, vilket innebär att avstånden blir
långa. Det sågs dock inga ungfåglar i området under sommaren.
Samtidigt fanns paret i det ovan nämnda bergsområdet på plats,
så vi kan med säkerhet konstatera att två par pilgrimsfalkar uppehöll sig i
Halmstads kommun den gångna häckningssäsongen. Detta känns fantastiskt eftersom
det inte är länge sedan som pilgrimsfalken var en sällsynt art i våra trakter.
Under tioårsperioden 1971–1980 gjordes totalt bara tio observationer av
pilgrimsfalk i hela södra Halland, dvs. från Hallandsåsen i söder till Ätran i
norr.
Innan dess hade de sista paren försvunnit från sina
häckningsplatser i södra halvan av Halland under åren 1960–64. Orsaken var
miljögifter, inte minst kvicksilverpreparat och DDT som spreds i jordbruket.
Men i början av 1980-talet kom en vändning. Vårvintern 1983
höll en ung hanne till på silon i Halmstads hamn. Han återkom sedan flera
vintrar i sträck, och även på andra håll sågs arten mera regelbundet.
Observationerna fortsatte att öka in på 1990-talet, då vi också genomförde
utsättning genom s.k. hacking i trakten. Minst fem falkungar blev flygfärdiga i
ett stenbrott i Sandhamn i mitten av 1990-talet.
Några år därefter var den första häckningen sedan 1964 ett
faktum. Märkligt nog hade dessa falkar slagit sig ner på exakt samma plats där
ett av de sista paren häckade innan gifterna tog kål på dem. Där har det
därefter funnits häckande pilgrimsfalkar i princip varje år i 15 års tid, och
vi har även fått en återetablering längre söderut i Halland samt en etablering
på silon i Falkenbergs hamn. Längre norrut i Halland finns flera par, och
totalt hade vi i Halland 14 par som inledde häckning under 2012.
Detta skulle ingen fågelskådare ha vågat tro på 1964.
Tvärtom såg framtiden oerhört dyster ut med en giftspridning som var mycket
omfattande och som verkade svår, för att inte säga omöjlig, att få stopp på. Men
det gick att vända utvecklingen – något som är värt att ta fasta på idag när vi
står inför andra, till synes hopplöst svåra, miljöproblem. Mänskligheten skulle
nog även kunna klara av att hantera klimathotet, men då får det inte sluta som
nyligen i Warzawa, där de flesta nationers representanter mest tänkte
kortsiktigt och på sitt eget.