 |
| Ormvråk, dock på väsentligt lägre höjd än vid Grötvik 18 oktober. Foto: P-G Bentz/sturnus.se |
Fredagen 18 oktober var årets särklassigt bästa vråkdag i
Falsterbo. Det sträckte då ut drygt 7 900 ormvråkar i riktning mot
Danmark. Även här i trakten var sträcket bra. Benny Ahlnér rapporterade tidigt på förmiddagen ”bra
drag” över Hyltebruk, men över Grötvik verkade det vara tomt när jag tog mitt
förmiddagsfika och fick tillfälle att spana mot skyn. Att döma av kvarterets
flaggvimplar blåste en västlig till nordvästlig vind, och under sådana
förhållanden förs vråkar och andra fåglar normalt långt in över land. Det
kändes därför inte alls konstigt att det var tomt. Men så råkade jag rikta
kikaren mot ett moln med lite märklig lyster högt däruppe.
Det var inte utan att jag hajade till. Högt däruppe gick
nämligen ett stråk av flockar med ringduvor och kajor samt en strid ström med
ormvråkar. Fåglarna var så högt att de endast svårligen gick att se för blotta
ögat. De kom till synes rakt västerifrån, dvs. utifrån havet, vilket gjorde
upplevelsen än märkligare. Under den korta stund som jag hade möjlighet att
följa sträcket passerade minst 60 ormvråkar. Jag hade emellertid jobb att
utföra och var tvungen att återvända till datorn.
Men jag kunde inte riktigt koncentrera mig. Det jag sett
kändes så märkligt att jag måste kolla upp det noggrannare. En timma senare
pågick fortfarande vråksträcket, men det var lite glesare. Vinden, som nere
bland husen uppfattades som västlig, var högre upp utan tvekan nordlig och
solen sken från en nästan molnfri himmel. Det visade sig då att den rutt jag
sett hos både vråkar, duvor och kajor var något av en korrigering. Fåglarna kom
på mycket hög höjd borta över Görvik och Tylösand och blåste i den nordliga
vinden ut över Laholmsbukten. Först en bra bit ut över havet verkade de inse
att sträckan över bukten var i längsta laget. Fåglarna gjorde då en ganska tvär
kursändring mot öster, in mot Grötvik och Långenäsudden.
Iakttagelsen är fascinerande eftersom den visar att fåglar
som flyttar i medvind flyger på mycket hög höjd. Jag bedömde flyghöjden till ca
1500 meter, men enstaka fåglar flög både lägre och högre. Så här i efterhand
känns det inte heller längre så märkligt.
De allra flesta fåglar som flyttar söderut under hösten ska
mot sydväst och har egentligen en mera sydvästlig än sydlig riktning över
Sverige. Om det då blåser från öster eller norr, når de förr eller senare den
svenska västkusten, som ju sträcker sig i sydostlig riktning. Det är först när
fåglarna riskerar att driva ut över havet som de börjar kämpa emot, och det är
också detta som göra att det blir mäktiga koncentrationer i Grötvik vid ostlig
vind.
Uppenbarligen blir det också koncentrationer vid nordlig
vind, om än inte lika mäktiga. Men dessa har vi svårare att upptäcka eftersom
fåglarna flyger på så hög höjd i medvinden. Vid ostlig vind får de däremot sned
motvind, och då går de ner på betydligt lägre höjd, oftast strax över
trädtopparna. Där blåser det mindre än högre upp där vindarna har fritt
spelrum.