måndag 21 oktober 2013

Högt upp i skyn, nästan utom synhåll

Ormvråk, dock på väsentligt lägre höjd än vid Grötvik 18 oktober.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se


Fredagen 18 oktober var årets särklassigt bästa vråkdag i Falsterbo. Det sträckte då ut drygt 7 900 ormvråkar i riktning mot Danmark. Även här i trakten var sträcket bra. Benny Ahlnér rapporterade tidigt på förmiddagen ”bra drag” över Hyltebruk, men över Grötvik verkade det vara tomt när jag tog mitt förmiddagsfika och fick tillfälle att spana mot skyn. Att döma av kvarterets flaggvimplar blåste en västlig till nordvästlig vind, och under sådana förhållanden förs vråkar och andra fåglar normalt långt in över land. Det kändes därför inte alls konstigt att det var tomt. Men så råkade jag rikta kikaren mot ett moln med lite märklig lyster högt däruppe.

Det var inte utan att jag hajade till. Högt däruppe gick nämligen ett stråk av flockar med ringduvor och kajor samt en strid ström med ormvråkar. Fåglarna var så högt att de endast svårligen gick att se för blotta ögat. De kom till synes rakt västerifrån, dvs. utifrån havet, vilket gjorde upplevelsen än märkligare. Under den korta stund som jag hade möjlighet att följa sträcket passerade minst 60 ormvråkar. Jag hade emellertid jobb att utföra och var tvungen att återvända till datorn.

Men jag kunde inte riktigt koncentrera mig. Det jag sett kändes så märkligt att jag måste kolla upp det noggrannare. En timma senare pågick fortfarande vråksträcket, men det var lite glesare. Vinden, som nere bland husen uppfattades som västlig, var högre upp utan tvekan nordlig och solen sken från en nästan molnfri himmel. Det visade sig då att den rutt jag sett hos både vråkar, duvor och kajor var något av en korrigering. Fåglarna kom på mycket hög höjd borta över Görvik och Tylösand och blåste i den nordliga vinden ut över Laholmsbukten. Först en bra bit ut över havet verkade de inse att sträckan över bukten var i längsta laget. Fåglarna gjorde då en ganska tvär kursändring mot öster, in mot Grötvik och Långenäsudden.

Iakttagelsen är fascinerande eftersom den visar att fåglar som flyttar i medvind flyger på mycket hög höjd. Jag bedömde flyghöjden till ca 1500 meter, men enstaka fåglar flög både lägre och högre. Så här i efterhand känns det inte heller längre så märkligt.

De allra flesta fåglar som flyttar söderut under hösten ska mot sydväst och har egentligen en mera sydvästlig än sydlig riktning över Sverige. Om det då blåser från öster eller norr, når de förr eller senare den svenska västkusten, som ju sträcker sig i sydostlig riktning. Det är först när fåglarna riskerar att driva ut över havet som de börjar kämpa emot, och det är också detta som göra att det blir mäktiga koncentrationer i Grötvik vid ostlig vind.

Uppenbarligen blir det också koncentrationer vid nordlig vind, om än inte lika mäktiga. Men dessa har vi svårare att upptäcka eftersom fåglarna flyger på så hög höjd i medvinden. Vid ostlig vind får de däremot sned motvind, och då går de ner på betydligt lägre höjd, oftast strax över trädtopparna. Där blåser det mindre än högre upp där vindarna har fritt spelrum.