onsdag 14 augusti 2013

Måsar i staden – ett i-landsproblem


Svenskar är ett folk som gillar att bo med både utsikt och nära till vatten och natur. Faktum är att ord som balkong, sjötomt och sjö är de tre vanligaste sökorden på bostadssajten Hemnet. Men naturen ska tydligen helst finnas där som en kuliss. Den får inte tränga sig på. Då kontaktar man hälsovårdskontoret för att bli kvitt det som upplevs som sanitära problem. Det kan handla om koltrastar som börjar sjunga i gryningen, om ringduvor som tutar dagarna i ända eller rent av om tornseglare vars skriande anses störa under grillkvällar utomhus! Men framför allt handlar det om måsar.

Lördagen 10 augusti hade Hallandsposten ett helt uppslag som handlade om ”måsproblemet”. Där uttalade sig flera halmstadbor om den plåga de ansåg att måsarna orsakade dem. En kvinna sa att hon inte alls störs lika mycket av människors festande som av måsar. Från kommunens och fastighetsägarnas sida sade man sig jobba för att rensa bort måsbon tidigt under häckningssäsongen för att minska störningarna längre fram på sommaren. Kort sagt: Måsar i staden är ett problem. Men nog måste det betraktas som ett typiskt s.k. i-landsproblem!

En betydande andel av de nya bostäder som byggts i Halmstads centrala delar på senare år har byggts nära Nissan. Med närhet till vatten och hamnar följer också närhet till måsfåglar. Så har det nog alltid varit. Med andra ord borde folk som köper en dyr lägenhet med utsikt över Nissan vid Nissastrand eller på Söder vara medvetna om att där finns fåglar – och att fåglar låter. Men så är det inte. I stället verkar fåglarnas närvaro komma som en överraskning.

Är det kanske så att svenska folket fjärmat sig så från naturen att den inte längre finns i deras begreppsvärld? Ett annat exempel på detta är den kvinna som tidigare i år inte vågade gå in till sina barns dagis eftersom det fanns måsar som attackerade henne. Måsarna hade ungar som råkat hamna innanför staketet till dagiset, och det beslutades om skyddsjakt för att bli kvitt dem. Men innan beslutet hann verkställas, var det någon mera naturvan person som helt sonika lyfte måsungarna över staketet – och så var problemet ur världen.

Det finns också anledning att fundera varför måsarna söker sig till staden. En kväll i somras ledde jag en stadsvandring i regi av Halmstads museum. Temat var ”Fåglar i staden”. När vi kom ner till Nissan nära Slottsbron såg vi på andra sidan ån två flygfärdiga fiskmåsungar. Jag berättade om dessa fiskmåsar och att de upplevs som problem, men jag hävdade också att vi till stor del har oss själva att skylla.

Några hundra meter längre uppströms var det åter dags att stanna. Anledningen var egentligen tornseglare i skyn, men showen stals helt av först en gråtrut som, obekymrad av min grupp på drygt 70 personer, plockade matrester under en papperskorg bara tio meter bort. På andra sidan ån bröt en grupp ungdomar upp från en improviserad fest på stranden nedanför biblioteket. Kvar på marken låg flaskor och matrester, och ungdomarna hann inte många meter innan en stor svärm fiskmåsar intog scenen och kalasade på resterna.

Allsköns sopor på stadens gator och torg är en viktig födoresurs för måsfåglarna, en annan är våra stora gräsmattor. Där finns det nästan alltid gott om daggmaskar och harkrankslarver för måsarna att äta. Åker man genom staden en sen sommarnatt kan både gator och gräsmattor fullkomligt vimla av måsar som förser sig.

Vi kan uttrycka det som så att vi har den fågelfauna vi förtjänar. Det är ju dessutom också så att måsfåglarna inte längre har några skyddade häckningsplatser längs kusten, dvs. där de häckade förr. Dessa områden intas idag av friluftslivet redan från tidig vår ­– och det finns helt enkelt inte plats för några fåglar. Den enda skyddade, naturliga häckningsplatsen i hela södra Halland är numera Tylön – och den platsen är det idag många som kastar lystna blickar på.