En av de sista dagarna i augusti besökte jag den dunge där
det numera enda kända halländska kungsörnsparet häckar. Detta par har funnits i
trakten sedan milennieskiftet, och sannolikt är det samma fåglar idag som då.
Genom åren har de producerat ett antal ungar, varav tre blivit ringmärkta –
senast en denna sommar.
När jag närmade mig boträdet skymtade jag en skugga över
trädtopparna. Det visade sig vara årets ungfågel, och den gjorde en lov över
mig för att spana in fridstöraren. Unga kungsörnar i alldeles fräsch dräkt är
fantastiskt vackra – mörkt chokladbruna med vita partier på vingar och stjärt
och gyllengul nacke. Det gladde mig att denna unge såg både stark och frisk ut
eftersom den kläcktes förhållandevis sent på säsongen.
Mitt egentliga ärende till boträdets närmaste omgivningar
var att titta efter bytesrester. Det har jag gjort de flesta år som örnarna
häckat i denna dunge, och det är intressant att se vad som står på deras meny.
Förutom rakt under boet finns det bytesrester där örnhannen har sin
”styckningsplats”. Han sitter uppenbarligen då gärna på de nedre grenarna i en
ganska grov tall eller på en stubbe med bra sikt.
Bytesresterna utgörs främst av skelettdelar, men det ligger
ofta även fjädrar från de fåglar örnarna tar. Med åren har jag lärt mig skilja
på olika kranier, men enskilda ben får jag ofta lämna därhän. En gång för snart
tio år sedan tog jag med en påse med ben till Naturhistoriska riksmuseet och
fick dem examinerade av en expert. Just det året utgjordes bytesresterna huvudsakligen
av ben från gäss och tranor, men där fanns även skelettdelar av hare, orre,
korp och dovhjort! Det sistnämnda var ett lårben från en liten kalv, och
möjligen hade örnen hittat en förolyckad kalv i något av de hjorthägn som finns
i närheten av boplatsen. Det är knappast troligt att örnen flugit med hela
hjortkalven, en sådan är nog i tyngsta laget, utan snarare burit iväg med
delar.
Att det fanns ben från korp bland bytesresterna förvånade
då, men det har senare visat sig att just detta örnpar regelbundet har korp på
menyn. Att döma av resterna är det i första hand unga, nyligen flygfärdiga
korpar som örnarna tar. Den korp jag fann fjädrar från i år kan dock ha varit
en lite äldre fågel eftersom fjädrarna var ganska slitna.
En annan art som också regelbundet står på dessa örnars
matsedel är mård. Genom åren har jag hittat åtskilliga mårdskallar bland
bytesresterna, vid ett tillfälle inte mindre än fyra stycken. Även i år fanns
rester av en mård vid örnhannens ”styckningsplats”. Där låg även två skallar av
unga rävar, rester av en hare och ben från en trana. De sistnämnda är ganska
enkla att känna igen eftersom de är långa och mycket lättare än lika stora
däggdjursben. På bilden här intill finns en skalle av mård och en av räv samt
en handpenna från en korp.
Sannolikt tar örnhannen mårdar när dessa tvingas förflytta
sig över större öppna ytor. Där är de nog lika sårbara som de är svårfångade
inne i tät skog. Under alla de år jag skådat fågel och vistats i naturen har
jag bara sett mård vid fem–sex tillfällen. Därmed ligger jag i lä för denna
örnhanne. Han har bevisligen tagit minst tolv mårdar genom åren, och då är det
nog ändå bara en bråkdel av alla hans byten som jag hittat rester av.