Om det är något som satt sin prägel på senvåren och försommaren i år så är det sol och torka. Om inte annat så har jag märkt detta genom min trädgårdsdamm. Den försörjs normalt med vatten via ett av husets stuprör; så snart det regnar fylls dammen på. Men denna vår har det inte fungerat. Jag har i stället fått fylla på med hjälp av trädgårdsslangen, och det har jag fått göra ungefär en gång i veckan. Solen har nämligen drivit på avdunstningen rätt markant.
Så härom dagen slog vädret om från soligt och torrt till
mera traditionellt regnigt. Dammen fylldes snabbt och överskottet försvann ner
i en stenkista som jag grävt intill. Men även om jag nu slipper dra fram
trädgårdsslangen är jag knappast glad åt väderförändringen. Dels saknar jag
solskenet, dels – och framför allt – saknar jag redan tornseglarna. De drog
nämligen iväg strax innan vädret slog om. Så brukar tornseglare bete sig när
det blir sämre väder. Men de kommer tillbaka.
Jag har de senaste åren haft två par tornseglare som häckat
på mitt hus. Det ena av dem har valt en specialtillverkad holk, det andra paret
kryper in i en luftspalt mellan vägg och tak. Någon av de första dagarna i juni
började tornseglarna intressera sig för holken. Ett problem var dock att ett
pilfinkpar nyss påbörjat sin andra kull i just denna holk.
Holken sitter på väggen utanför sovrummet, och en kväll när
jag gått och lagt mig hördes det dunsar och skrap inifrån holken. Det verkade
pågå någon sorts bråk därinne. Men mörkret föll och jag somnade ifrån det hela.
Nästa morgon hade jag hämtat tidningen och var på väg tillbaka in i huset. Just
under nämnda holk hoppade något framför mina fötter – en pilfink. Den var
uppenbarligen ganska illa tilltygad eftersom den ena vingen satt i en konstig
vinkel. Jag försökte fånga fågeln men den försvann in i ett buskage utom
räckhåll. Det var emellertid uppenbart att den inte kunde flyga.
Kan det ha varit följden av gårdagskvällens bråk i holken
som jag såg? Och var det tornseglaren som var skyldig? Jag tror det eftersom
pilfinkarna inte synts till vid holken sedan dess. Däremot for tornseglarna ut
och in ur holken i ett par dagar – ända tills regnet kom.
Det är väl omvittnat och även beskrivet i ornitologisk
litteratur att tornseglare är ganska tuffa när det gäller att tillskansa sig
ett bohål som redan är ockuperat. Men jag har ännu inte sett någon beskrivning
av hur det egentligen går till. Man kan ju inte låta bli att undra över hur en
fågel med så pass liten näbb och små fötter förmår att köra iväg till synes
bättre rustade arter och även kanske (som i detta fall) tillfoga motståndaren
svåra skador.
Det är möjligt att en av tornseglarna nu ligger i holken och
ruvar. Är det dåligt väder brukar de inte göra något väsen av sig utan går
förmodligen ner på sparlåga med låg energiförbrukning inne i boet. Partnern
flyger istället iväg, mot och genom den annalkande fronten. Om lågtrycken står
på kö, kan det innebära att fågeln är borta i flera dagar. Först när det
klarnar upp bakom fronterna, återvänder den med det bättre vädret.
Om ett motsvarande väderomslag inträffar när tornseglarna
har lite större ungar i boet kan båda föräldrarna dra iväg medan ungen eller
ungarna sjunker ner i ett dvalliknande tillstånd. Är det flera sådana perioder
under en sommar kan det nog innebära att ungarna till slut svälter ihjäl, men
oftast verkar det bara innebära att botiden förlängs. Vid goda förhållanden är
ungarnas botid ungefär fyra veckor, men jag har noterat att det någon gång
dröjt mer än sex veckor mellan det att jag funnit skal från kläckta ägg under
bohålet till det att ungarna gett sig iväg.
Det som därefter händer lär vara att ungarna håller sig
ständigt flygande ett par år i sträck. De lär inte känna något fast under
fötterna förrän de själva blivit mogna att häcka – och de efter sekundsnabba
parningar uppe i luften! Så nog har tornseglarna en hel del hemligheter för
sig!