Midsommar är en härlig tid, men samtidigt finns det ett stänk av vemod. Anledningen till det är att året vänder vid midsommartid. Sommarsolståndet, som i år inföll några dagar före midsommarfirandet, markerar ju årets längsta dag och kortaste natt. Därefter går vi sakta men säkert åter mot mörkare tider. Även om detta inte märks på allvar förrän en bit in i juli, är bara vetskapen om det annalkande mörkret tillräcklig för att få mig att känna stänket av vemod. Än tydligare blir dessa tidiga höstkänslor när man ger sig ut i fågelmarkerna. Där har höstflyttningen redan pågått en tid; de första sydsträckande skogssnäpporna brukar ju ses i slutet av maj. Då har de lagt sina ägg och överlåtit det mesta av ruvandet och all ungomvårdnad åt hannen. Sådan är könsfördelningen hos många vadare. Även exempelvis storspovar och svartsnäppor lever i en emanciperad värld, och honorna skyndar söderut ganska snart efter det att äggen lagts.
På midsommardagens eftermiddag spanade jag från mitt hus ut över Laholmsbuktens upprörda vatten. Det blåste friskt från väster, och det kunde ju vara läge för en eller annan havsfågel över vågorna. Men av det blev intet. I stället kom två svarta pilspetsar farande in i synfältet. Det var två svartsnäppor. De hade förmodligen rastat i våtmarken ute på Långenäsudden och gav sig nu iväg söderut, ut över havet.
Svartsnäppan är en mycket elegant fågel: långbent, långnäbbad och långvingad. I häckningsdräkt är den nästan helsvart med bara små vita fläckar på ryggens täckfjädrar. Även benen och näbben är i huvudsak svarta, men undernäbbens inre del är röd. Under resten av året går även benen i rött, och en kuriös detalj i sammanhanget är att många fågelböcker länge visade svartsnäppor med röda ben även i häckningsdräkt. Illustratörerna hade förmodligen bristande egen erfarenhet av arten och tjuvkikade i stället på hur andra hade avbildat fåglarna – och så fortplantades felet.
Så var det bl.a. i de mycket spridda handböckerna ”Europas fåglar”, ”Fåglarna i Europa, Nordafrika och Mellersta Östern” och i de tidiga upplagorna av ”Alla Europas fåglar i färg”. Det var först när Dan Zetterström i den sistnämnda boken gjorde om de flesta bilderna på vadare för ca 20 år sedan som svartsnäppan fick rätt, svart, färg på benen i häckningsdräkt.
Ett annat påtagligt hösttecken de senaste dagarna har varit de stora flockar med starar som dragit mot söder. Någonstans i vårt avlånga land måste staren haft en mycket god häckningssäsong. Dessa jätteflockar, ofta med flera tusen individer, har nämligen till övervägande del bestått av ungfåglar. I band efter band har de dragit söderut, ibland med kortare stopp i villaområdets bigarråträd.
I vårt bigarråträd är bären ännu inte mogna, och själv känner jag mig inte heller mogen att på allvar ta mig an hösten. Det får allt vänta ett tag, men när vadarstränderna börjar fyllas på allvar om ett par veckor, lär det inte längre gå att hålla emot.