Under andra halvan av juli tillbringade jag en vecka hos släktingar i Bohuslän. Det brukar vara solsäkert och badvänligt, men just denna fruntimmersvecka var vädret synnerligen växlande. Det blev med andra ord inte lika mycket tid på klipporna nere vid havet som annars utan i stället olika aktiviteter i stugans trädgård. Det var trevligt det också eftersom det bjöds på mycket närkontakt med fåglar.
Över gräsmattan och i lä av träden jagade ladusvalor. De hade utflugna ungar i grannträdgården, och jag fick ibland en känsla av att de sökte upp min (eller andra människors) närhet. Kanske visste de instinktivt att det ofta finns flygande insekter runt större varmblodiga däggdjur? Hur som helst var ladusvalorna ofta så nära att jag kände vinddraget från vingarna i ansiktet.
En annan fågel som väckte släktens intresse var en rödhake (eller förmodligen två). Rödhakarna hade bo i en snårig brant strax intill och var ofta nere på gräsmattan för att leta insekter av olika slag. Precis som ladusvalorna sökte de sig till människors närhet. Om man inte ägnade rödhaken något intresse, kunde den komma alldeles intill. Ja, det hände till och med att den hoppade mellan fötterna på en person som satt i en stol och läste! Men när min svåger försökte fotografera rödhaken, blev den genast mera på sin vakt. Då höll den hela tiden ett visst avstånd och var snabb att ta till vingarna.
Vi vill ju gärna se närhet till fågelindivider som ett bevis på att vi har någon form av kontakt. En svampplockande bekant har många gånger berättat lyriskt och lyckligt om hur hon har sällskap av en rödhake i ett visst skogsparti med mycket trattkantareller: "Den kommer alltid fram och gör mig sällskap – och den är inte alls rädd", säger hon. En annan bekant har en liknande relation till en sädesärla som häckar på hans hus. Även sädesärlan kommer till mötes när han klipper gräs eller sysslar med annat trädgårdsarbete: "Vi är kompisar, ärlan Erland och jag", säger min bekant.
Men frågan är om dessa relationer handlar om något annat än att fåglarna helt enkelt utnyttjar oss? Vi vill ju inte se det så, vi vill nog helst vara vänner med djuren. Men precis som att ladusvalor närmast instinktivt vet att det flyger insekter runt stora, varmblodiga däggdjur, vet rödhakar och sädesärlor att djur som rör sig på marken skrämmer upp en hel del insekter från gräs eller annan vegetation. Det är därför rödhakarna och sädesärlorna söker upp vår närhet och gärna vistas där så länge vi inte ägnar dem något överdrivet intresse.
Om man besöker gömslet på Trönninge ängar en dag när det går nötkreatur i hagen utanför, förstår man lätt vad jag syftar på. Runt, och framförallt bakom, varje ko går starar, gulärlor, sädesärlor och andra fåglar. Så snart kon i fråga skrämmer upp en insekt från gräset, är en fågel framme och snappar åt sig flygfäet.
Det finns till och med fågelarter som anpassat hela sitt liv efter detta födosök. Kohägern fanns historiskt bara i Gamla världen, där den levde i områden med stora hjordar av vilt, t.ex. på Afrikas savanner. När sedan människan i sen tid tämjde kreatur och började valla får, getter och kor, fick kohägrarna nästan obegränsade möjligheter att sprida sig. Under tidernas gång har det säkert också hänt många gånger att småflockar med kohägrar blåst över Atlanten, från Afrika till Sydamerika eller Karibien. Men länge, länge var det fatalt och liktydigt med en snar undergång. Men så etablerade sig den vite mannen i Nya världen och förde med sig kreatur i stora hjordar. Vips fanns det livsrum för kohägrar, och på bara några decennier lade denna art en ny kontinent under sina vingar.
Så den krassa verkligheten bakom de förtroligt uppträdande fåglarna runt omkring oss är nog att de bara ser människan som ett fä bland alla andra.