Redan på avstånd märktes det att allt inte stod rätt till vid Trottasjö. En svärm av skrattmåsar flög runt över en av de små öarna i den anlagda sjön och dök mot något nere på ön. När jag kom fram till utsiktsplatsen, såg jag vad som orsakade oron. En mink kom hoppande längs stranden av ön.
Utan att till synes bry sig om måsarnas attacker och spillningsbombardemang, sprang minken fram till ett skrattmåsbo, grep en nästan halvvuxen unge och vände om. Strax därpå försvann den in i ett litet snår av sälg och höga örter i ena änden av ön. Men minken var inte borta länge. Redan efter några sekunder kom den tillbaka, utan skrattmåsungen. Bytet verkade den ha lämnat av inne i snåret.
När minken på nytt kom hoppande längs stranden försökte en annan, mindre skrattmåsunge fly ut på vattnet. Men minken simmade snabbt efter, grep ungen och bet ihjäl den. Tillbaka inne på stranden verkade den dock tycka att det var allt för lite mat på detta byte, varpå den släppte den döda ungen och lät den ligga. I stället sprang den ifatt och grep en ny halvvuxen unge som också levererades till snåret i änden av ön.
Händelseförloppet upprepades ännu en gång. Ytterligare en ihjälbiten, liten unge lämpades av på stranden innan minken försvann med ett större byte. Märkligt nog lägrades lugnet så snart minken var utom synhåll för måsarna. Även de måsar som blivit av med ungar återvände till sina bon. Ett par dagar senare låg de döda ungarna som minken ratat fortfarande kvar på stranden.
Förmodligen har denna mink en lya med ungar inne i det täta snåret. Den bor sålunda, precis som räven som huserar på Tylön, mitt i ett skafferi. Kanske har detta också inneburit att den blivit kräsen. Den bär bara hem byten som har tillräckligt med ”kött på benen” till ungarna. Även mindre byten utlöser naturligtvis minkens jaktinstinkt, men dessa ratas efter att ha examinerats i gapet. Detta är naturligtvis min tolkning av händelserna jag bevittnade, men det såg onekligen ut som om minken tyckte att de små ungarna verkligen var för små.
Denna jaktteknik, dvs. att snabbt förse sig med flera byten under kort tid, använder uppenbarligen minkar när gott om föda finns tillgänglig. Jag har även sett tekniken tillämpas under vintern. Det var vid Busör, och i det fallet plockade minken inom loppet av några få minuter upp tre drygt decimeterlånga simpor från det grunda området just utanför sjöbodarna. Simporna bar den sedan iväg och gömde i ett stenröse.
Det återstår att se hur länge skrattmåsarna i Trottasjö klarar av att bo med döden som granne. Naturligtvis är måsarnas koppling till sina ungar mycket stark, men av allt att döma kommer minken att fortsätta ta sin tribut. Efter hand lär allt fler måsar bli helt utan ungar och då lämnar de sannolikt området för i år. Detta innebär att kolonin glesnar, vilket leder till ett sämre skydd och större möjligheter för andra predatorer, t.ex. kråkor, att ta skrattmåsungar.
För Trottasjös viggar är en försvagning av skrattmåskolonin dåliga nyheter. Vigghonorna lägger sina bon inne i måskolonin och är mycket beroende av det skydd som måsarna ger mot kråkor och trutar. Men mot just den här minken verkar inte skyddet fungera, tvärtom utgör nog en ruvande vigghona ett mycket lätt och kanske även begärligt byte.