Yrvädret vid fröautomaten

Årets ”Vinterfåglar Inpå Knuten” sjöng på allra sista versen. Eftersom jag jobbade med denna fågelräkning hela helgen, var jag knuten till dator och telefon den mesta tiden. Det innebar även att jag hade näst intill ständig koll på min fågelmatning. Fram till måndag eftermiddag klockan 15:30 hade jag noterat inte mindre än 21 arter, men det var en annars regelbunden gäst som saknades.

Då kom de farande som yrväder – nötväckeparet. Först den ena, därefter den andra, nappade åt sig ett solrosfrö och for iväg. Kort därpå var de båda tillbaka, tog nya frön och for iväg på nytt. Så där höll det på en stund innan skymningen tätnade och fick de båda nötväckorna att dra sig tillbaka.

Den kommer farande som ett yrväder till fågelmatningen – nötväckan.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Nötväckor uppträder vintertid väldigt ofta i par. I de allra flesta fall handlar det nog också om ett par, det vill säga en hanne och en hona, som häckar i närområdet. Så är det troligen även med ”mina” nötväckor. Lite längre fram på vårvintern brukar jag höra hannens sång från skogsbrynet ett par hundra meter bort.

Beteendet som jag blev vittne till är hamstring. Samma historia utspelar sig varje gång nötväckorna är på besök vid min fågelmatning. Jag ser dem nästan aldrig äta de frön de hämtar. Istället far de iväg med dem och gömmer fröna i en barkspringa på det grova bigarråträdet i trädgården eller i den stora bergtall som står på grannens tomt. Studier som gjorts av nötväckors hamstring visar att det är de enskilda individerna som också återfinner sina frön. Hamstring kan alltså sägas vara ett egoistiskt beteende och inget som kommer hela arten eller ens paret till godo.

Nötväckan hamstrar frön, och gömmer dem gärna i grov bark, för kommande behov.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

I ett försök hade man märkt de båda nötväckorna i ett par med olika färgringar och dessutom arrangerat en fröautomat med två avdelningar som båda gick att stänga. I den ena fanns vita solrosfrön, i den andra mörka. När honan kom, öppnades avdelningen med vita frön, när hannen kom öppnades den med mörka frön. När man en tid senare följde de båda fåglarna då de vittjade sina gömmor, visade det sig att honan enbart plockade fram vita frön och hannen enbart mörka.  

Nötväckan är också lite speciell eftersom det nog är den fågelart som expanderat sitt svenska häckningsområde allra mest under senare tid. Slår man upp fågelböcker som gavs ut så sent som på 1990-talet (t.ex. Fågelguiden 1999), sträcker sig nötväckans utbredningsområde ungefär upp till det som kallas den naturliga norrlandsgränsen, Limes Norrlandicus. Lite förenklat kan denna gräns sägas gå ungefär längs Dalälven. Boken Svensk fågelatlas, även den utgiven 1999, anger fläckvis förekomst en bit längre norrut, upp till Medelpad.

Orsakerna till nötväckans snabba expansion är förmodligen flera,
men troligen har både klimatförändringar och ökat fågelmatande spelat in.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Idag häckar nötväckan längs hela Norrlands kust upp till Norrbotten, och den har även trängt ganska långt in i land i den norra halvan av Sverige. I den nyligen avslutade upplagan av Vinterfåglar Inpå Knuten rapporterades det exempelvis nötväckor från cirka 75 procent av fågelmatningarna i Jämtland! Utvecklingen är likartad i Norge. Även där har nötväckan snabbt expanderat norrut.

Frågan är då vad det är som är orsaken till denna snabba expansion? Förmodligen är det en kombination av ökat intresse för fågelmatning och ett mildare klimat. Fågelmatandet förser nötväckorna med stabil tillgång till föda även vintertid, men sannolikt har klimatförändringen större betydelse. Naturligtvis kan det också finnas andra faktorer som inte är lika uppenbara.

Hur som helst är det trevligt att så många fler på senare tid fått möjlighet att följa denna fascinerande fågel (även om tankarna på klimatförändringar kan ge en lite bitter eftersmak).

Anders Wirdheim