 |
| Silltrutarna man ser i Portugal är av två typer: Dels (som här) av den brittiska underarten graellsii och dels av vår västskandinaviska intermedius. |
Jag fick permission från de två första timmarnas räkning
idag. Anledningen var att jag skulle köra Anna Karin till Lissabon. Hennes flyg
hem till Sverige lyfte redan 09:20, vilket innebar att vi for från Peniche vid
ungefär samma tid som jag brukar åka iväg till räknandet – 06:45. Det var
nästan ingen trafik denna söndagmorgon, så körningen gick smidigt. Jag var
tillbaka vid Cruz de Remeides strax före 09:00. Då var det ganska lugnt och Ulf
och Pedro (en lokal skådare) hade haft en ganska stillsam morgon efter
gårdagens tryck. En fjällabb hade glatt lite extra.
Under eftermiddagen hämtade jag André Julinder på Peniches
busstation. Med hans anslutning till gruppen sänktes medelåldern bland oss
svenska skådare högst väsentligt! André ska stanna månaden ut och var full av
förväntan.
När han installerat sig i lägenheten, där Ulf redan bor, bar
det av ut för kvällspasset. Men först hann vi med en liten stark kaffe på den
trevliga kvartersbaren Remedies (eller Remedios – båda stavningarna finns och
jag vet inte om det handlar om olika ändelser i olika sammanhang eller om det
kanske är skrivfel i det ena fallet).
Senare anslöt både Helder och Pedro. Helder hade inte haft
mycket rovfåglar nere i södern. Nu blev det inte heller någon särskilt
händelserik kväll här heller – med två undantag. Det ena av dessa var mindre
lira. Under de tre timmarna räknade vi mellan 140 och 150 individer, alla på i
princip samma sträckrutt en god bit ut över havet. Ofta kom de också flera tillsammans,
som mest åtta i en liten flock.
Det andra undantaget gällde silltrut. För första gången
sedan jag anlände för en vecka sedan hade vi ett regelrätt sträck av silltrutar
längs kusten söderut. Tidigare har vi bara sett enstaka fåglar och dessa har
dessutom verkat vara stationära och sällskapat med de talrika
medelhavstrutarna. Något verkar ha hänt längre norrut som satt fart på både
mindre liror och silltrutar.
Som vanligt passerade det även en del labbar, flest
storlabbar och kustlabbar men även några bredstjärtade. Inte oväntat blev det
diskussion om arttillhörigheten vid ett tillfälle. När fyra labbar kom
tillsammans ville jag ha det till fyra kustlabbar, medan André och Pedro ansåg
att en av fåglarna var en bredstjärtad labb. Det är mycket möjligt att de hade
rätt, men jag fick inte den känsla av fågeln som bredstjärtade brukar förmedla.
Jag tycker att man kan likna detta bestämningsproblem med det
bland skådare klassiska problemet att
skilja sparvhök och duvhök åt. När man ser en stor sparvhökhona, händer det
ofta att tankarna går åt duvhökhållet. Men när man väl ser en duvhök, är det
aldrig någon tvekan. På samma vis händer det att tankarna går åt det
bredstjärtade hållet när en kustlabb av någon anledning ser stor eller tung ut.
Men när det väl kommer en bredstjärtad labb, tvekar man inte.
(AW)