Den gångna helgen har jag räknat sjöfåglar i Laholmsbukten.
Detta har jag gjort i mer än 30 år, och numera har jag hand om hela sträckan
från Båstad i söder till Halmstads hamn i norr. Det är rätt häftigt att få ett
så här långt perspektiv på fågelfaunan i ett visst område under en viss tid –
och det är stora förändringar som ägt rum. Men jag måste erkänna att jag får ta
hjälp av gamla årsrapporter för att minnas hur det var för 30 år sedan, i
1980-talets början.
Vid årets septemberräkning var väderförutsättningarna de
allra bästa. Det var stilla och klart med god sikt många kilometer ut över
Laholmsbukten. Det innebar att jag knappast missade mera än en liten bråkdel av
de fåglar som fanns i området. Sammanlagt räknade jag bl.a. 119 gräsänder, 387
ejdrar, 2950 grågäss, 910 kanadagäss och 125 vitkindade gäss. Jämför vi detta
med summorna från 1980-talets början, kan vi konstatera att antalet gräsänder
var en fjärdedel jämfört med då och antalet ejdrar en tredjedel. Några gäss
sågs över huvud taget inte förrän vid räkningen 1984, då 390 kanadagäss
noterades. De första grågässen, 4 individer, räknades 1985.
Att ejdern går kraftigt tillbaka är ett välkänt faktum, och
jag tror att förhållandena i Laholmsbukten ganska väl speglar det som hänt i
hela Östersjöområdet. Mera förvånande är kanske det låga antalet gräsänder, men
faktum är att motsvarande tillbakagång även noterats under midvinterräkningarna
i januari. Vi har helt enkelt betydligt färre gräsänder som rastar och
övervintrar i våra trakter nu än för 30 år sedan.
Orsaken till gräsändernas tillbakagång är oklar, men det
handlar knappast (som i fallet med ejdern) om att hela den skandinaviska
populationen är på reträtt. Uppgifterna från svensk fågeltaxering talar snarare
för en svag ökning under de senaste 30 åren. Däremot visar det samlade
resultatet för hela septemberinventeringen att antalet gräsänder halverats i
södra Sverige under denna period. Sannolikt är en betydande del av den svenska
populationen helt enkelt kvar längre norrut i mitten av september jämfört med
tidigare.
Men om nu ejder och gräsand har minskat i antal, är trenden
den rakt motsatta hos gässen. Som redan nämnts noterades de första gässen under
denna inventering först 1984, och då handlade det enbart om kanadagäss. Några
större mängder grågäss sågs inte förrän i slutet av 1990-talet, och 1998 var
det första året då det räknades fler än 100 individer längs sträckan från
Båstad till Halmstad. De senaste åren har det handlat om mellan 3000 och 4000!
Kanadagåsen nådde sitt maximum redan på 1990-talet och har
sedan pendlat mellan några hundra och tusentalet individer, sannolikt främst
beroende på om det funnits lämpliga betesplatser i området. Kanadagåsens
stagnation speglas även av andra inventeringar i södra Sverige.
Nytt för i år är ett större antal (fler än 100) vitkindade gäss.
Sannolikt kan vi under kommande år se en fortsatt ökning av denna art. Såväl
längre norrut i Halland som, inte minst, i Skåne finns numera mycket stora
flockar vitkindade redan under tidig höst, dvs. innan de arktiskt häckande
vitkindade gässen rastar på sin färd mot vinterkvarteren. Dessa vitkindade
häckar sannolikt främst i södra Skandinavien, och etableringen här är till stor
del en följd av att halvtama gäss hållits i parker, t.ex. Pildammsparken i
Malmö.
Även när det gäller grågäss och kanadagäss har människan
haft ett finger med i spelet när det gäller ökningen. Samtliga kanadagäss
härstammar från utplanterade individer och även en del av grågässen har denna
bakgrund. Dessutom har jordbrukets förändring under senare decennier kraftigt
gynnat gässen. Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång det klagas över att
gäss förstör gröda.