söndag 15 september 2013

Änder på reträtt, men gäss på frammarsch


Den gångna helgen har jag räknat sjöfåglar i Laholmsbukten. Detta har jag gjort i mer än 30 år, och numera har jag hand om hela sträckan från Båstad i söder till Halmstads hamn i norr. Det är rätt häftigt att få ett så här långt perspektiv på fågelfaunan i ett visst område under en viss tid – och det är stora förändringar som ägt rum. Men jag måste erkänna att jag får ta hjälp av gamla årsrapporter för att minnas hur det var för 30 år sedan, i 1980-talets början.

Vid årets septemberräkning var väderförutsättningarna de allra bästa. Det var stilla och klart med god sikt många kilometer ut över Laholmsbukten. Det innebar att jag knappast missade mera än en liten bråkdel av de fåglar som fanns i området. Sammanlagt räknade jag bl.a. 119 gräsänder, 387 ejdrar, 2950 grågäss, 910 kanadagäss och 125 vitkindade gäss. Jämför vi detta med summorna från 1980-talets början, kan vi konstatera att antalet gräsänder var en fjärdedel jämfört med då och antalet ejdrar en tredjedel. Några gäss sågs över huvud taget inte förrän vid räkningen 1984, då 390 kanadagäss noterades. De första grågässen, 4 individer, räknades 1985.

Att ejdern går kraftigt tillbaka är ett välkänt faktum, och jag tror att förhållandena i Laholmsbukten ganska väl speglar det som hänt i hela Östersjöområdet. Mera förvånande är kanske det låga antalet gräsänder, men faktum är att motsvarande tillbakagång även noterats under midvinterräkningarna i januari. Vi har helt enkelt betydligt färre gräsänder som rastar och övervintrar i våra trakter nu än för 30 år sedan.

Orsaken till gräsändernas tillbakagång är oklar, men det handlar knappast (som i fallet med ejdern) om att hela den skandinaviska populationen är på reträtt. Uppgifterna från svensk fågeltaxering talar snarare för en svag ökning under de senaste 30 åren. Däremot visar det samlade resultatet för hela septemberinventeringen att antalet gräsänder halverats i södra Sverige under denna period. Sannolikt är en betydande del av den svenska populationen helt enkelt kvar längre norrut i mitten av september jämfört med tidigare.

Men om nu ejder och gräsand har minskat i antal, är trenden den rakt motsatta hos gässen. Som redan nämnts noterades de första gässen under denna inventering först 1984, och då handlade det enbart om kanadagäss. Några större mängder grågäss sågs inte förrän i slutet av 1990-talet, och 1998 var det första året då det räknades fler än 100 individer längs sträckan från Båstad till Halmstad. De senaste åren har det handlat om mellan 3000 och 4000!

Kanadagåsen nådde sitt maximum redan på 1990-talet och har sedan pendlat mellan några hundra och tusentalet individer, sannolikt främst beroende på om det funnits lämpliga betesplatser i området. Kanadagåsens stagnation speglas även av andra inventeringar i södra Sverige.

Nytt för i år är ett större antal (fler än 100) vitkindade gäss. Sannolikt kan vi under kommande år se en fortsatt ökning av denna art. Såväl längre norrut i Halland som, inte minst, i Skåne finns numera mycket stora flockar vitkindade redan under tidig höst, dvs. innan de arktiskt häckande vitkindade gässen rastar på sin färd mot vinterkvarteren. Dessa vitkindade häckar sannolikt främst i södra Skandinavien, och etableringen här är till stor del en följd av att halvtama gäss hållits i parker, t.ex. Pildammsparken i Malmö.

Även när det gäller grågäss och kanadagäss har människan haft ett finger med i spelet när det gäller ökningen. Samtliga kanadagäss härstammar från utplanterade individer och även en del av grågässen har denna bakgrund. Dessutom har jordbrukets förändring under senare decennier kraftigt gynnat gässen. Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång det klagas över att gäss förstör gröda.