Ett nytt fågelår har börjat, och jag tänker ta upp en
tidigare tradition som legat i träda några år, nämligen att skriva små
veckobetraktelser om fåglar utifrån (oftast) Halmstads horisont. Kansdke har
jag blivit inspirerad av att det nya fågelåret börjat bra för min del. Några
strategiskt valda utflykter plus vårt årliga så kallade artrally har gett många
fina fågelobservationer. Men kungsfiskare, pilgrimsfalkar och andra i all ära –
den art som gjort det starkaste intrycket på mig är utan tvekan hökugglan.
Sedan i slutet av oktober har en hökuggla hållit till runt Vapnö grustag på
Galgberget i Halmstad och den är fortfarande kvar. Jag har besökt den vid flera
tillfällen, och jag kommer säkert att göra det igen. Förhoppningsvis blir den
kvar tills det är dags att åter dra norrut eller om det kanske snarare är åt
öster eller nordost.
Vi upplever en så kallad invasion av hökuggla i Sverige
detta vinterhalvår. Att döma av alla rapporter som kommit in är det den mest
omfattande invasionen sedan 1983/84. Här i södra Halland har vi hittills fått
rapporter om fyra individer sedan slutet av oktober. Två av dessa har endast
setts tillfälligt, medan två visat sig stationära. Förutom ugglan i grustaget
på Galgberget finns det för andra vintern i rad en hökuggla i området runt
Erkeshult och Lossbygget på Mästocka skjutfält.
 |
| Hökugglan i Vapnö grustag. Såväl tertialernas något diffusa teckning som stjärtpennornas teckning och form visar att detta är en fågel född 2016, dvs. 2K i år. Bilden tagen i början av januari av Jan Hillgård. |
Över huvud taget kan det sägas att vi varit ganska väl
försedda med hökugglor under senare år. Av de fem senaste vintrarna har vi haft
besök av hökugglor fyra. Det område som alldeles särskilt tycks attrahera
hökugglan är Mästocka skjutfält. Det finns faktiskt rapporter därifrån samtliga
vintrar utom en sedan 2012/13.
Hökugglan är endast en tillfällig gäst i våra trakter. Det
är en nordlig art med närmast cirkumpolär utbredning. Den häckar i Sverige från
nordligaste Dalarna och norrut och därifrån vidare genom tajgabältet i Ryssland
ända bort till Beringssund samt i Nordamerika i ett bälte från Alaska genom
Kanada ända till Newfoundland och Labrador. Som gnagarspecialist påverkas den
naturligtvis av de svängningar i gnagarbestånden som förekommer genom hela
tajga- och tundrabältena på norra halvklotet.
Det är förmodligen också dessa svängningar som leder till
invasioner av hökugglor söder om det ordinarie utbredningsområdet. Under en
gnagartopp har ugglor och rovfåglar nästan obegränsat med mat och föder då
också upp stora ungkullar. Men så kraschar gnagarpopulationen, varpå ugglorna
drabbas av födobrist. Särskilt ungfåglarna måste då utvandra till andra
områden, och det är också i första hand yngre fåglar som når våra trakter.
Men kanske är detta mönster på väg att förändras. Vi har
alltså haft hökugglor på besök fyra av de fem senaste vintrarna och det har
totalt handlat om mellan 10 och 15 individer. Innan dess var hökugglan en
raritet i våra trakter med bara två fynd under de första tio åren på detta
århundrade. Det faktum att årets hökuggla på Mästocka skjutfält finns på samma
plats som förra vintern skulle ju kunna betyda att det är en återvändande
individ. Framtiden får utvisa om artens flyttningsmönster är på väg att ändras
eller om de senaste årens anhopning enbart är en tillfällighet.
Som jag redan skrivit är hökugglan en fågel som lätt fångar
ens intresse. Det har flera orsaker. Den är dagaktiv och den är också ofta
påfallande oskygg. Dessutom har den en del spännande beteenden för sig. När jag
besökt ugglan på Galgberget första gången i slutet av förra året fick jag se
den plocka fram hamstrad föda i form av en skogsmus som den gömt i en
grenklyka. Fågeln
satt först ganska högt i en ek men flög efter en stund nedåt, förbi mig och
slog till i ett annat träd mindre än tio meter bort. Där satt den först och
blängde på vanligt sätt, men därefter gick den långsamt framåt på grenen och
liksom fixerade en plats där grenen delade sig. I denna klyka hängde en
skogsmus! Efter ytterligare en stund tog ugglan tag i musen, bet av huvudet och
svalde detta. Därpå hängde den tillbaka musen i klykan.
För mig var det okänt att hökugglan hamstrade föda, men en
liten notis på Facebook-gruppen ”Vår Skådarvärld” gav en mängd svar som visade
att just hamstring är en av hökugglans strategier. Det kom många kommentarer,
varav några var lite udda. P-G Bentz i Falsterbo berättade en kul historia från
den stora hökuggleinvasionen 1983/84. Han fick då syn på en hökuggla som satt
på en vägskylt nära Vombsjön i Skåne. Från sin utsiktspost gjorde ugglan ett
utfall och grep en sork. Väl tillbaka på skylten släppte ugglan ner den döda
sorken i det rör som vägskylten var fäst vid. Kort därpå gjorde den ett nytt
utfall, grep ännu en sork och släppte ner även denna i röret. Hökugglan tyckte
väl att håligheten såg bra ut som hamstringsplats och anade knappast vilket
djup röret hade . . .
Anders Wirdheim