 |
| En kaspisk trut vid Långenäsviken 7 oktober (fågeln i mitten av bilden) omgiven av gråtrutar. |
En typ av exkursioner som alltid brukar dra folk är de mås-
och trututflykter vi kört under senare år. Vi brukar hålla dem runt
månadsskiftet augusti–september, då man har ett par kvällstimmar att ägna åt de
fåglar som kommer från åkrarna för att övernatta vid stranden i Påarp. Under
åren har vi sett åtskilliga svarthuvade måsar men också några kaspiska trutar
och någon enstaka medelhavstrut. Det har naturligtvis bidragit till
utflykternas popularitet även om merparten av tiden ägnats åt betydligt
vanligare arter.
Över huvud taget har trutar blivit populära på ett sätt som
inte förekom för några decennier sedan. Vår framlidne superskådare Göran
Blidberg var ett undantag, och frågan är om inte han var den allra första i
Sverige att komma fältbestämning av det vi idag kallar kaspisk trut på spåren.
Redan i mitten av 1980-talet beskrev han de karaktärer hos ungfåglar som vi
idag använder, men han talade då försiktigt enbart om ”östliga gråtrutar”.
Men Göran rycktes bort alldeles för tidigt, och det skulle
komma att gå ytterligare tio år innan Lars Jonsson i en klassisk artikel i Vår
Fågelvärld skrev att det som fram till då betraktas som ”gulfotade trutar”
egentligen var två olika taxa i form av kaspisk trut och medelhavstrut. Resten
är historia, och numera betraktar vi dessa båda som goda arter och vi vet att
de även uppträder regelbundet i Sverige.
Att de tillfälligt kunde dyka upp hos var faktiskt känt lång
tidigare. En kaspisk trut, ringmärkt vid Svarta havet, hittades död i
Hälsingland redan 1955, men på den tiden betraktades den alltså som en ras av
gråtrut, och fyndet väckte inte alls lika stor uppmärksamhet som en kaspisk
trut i Hälsingland skulle ha gjort idag.
Nu i början av oktober verkar unga kaspiska trutar ”gå till”
i Sverige. Kanske har de låtit sig föras hit av de ostliga vindar som blåst en
längre tid över vår del av Europa? Hur som helst har det setts många och inte
bara på ostkusten utan även här i väster. Den 5 oktober rapporterades fyra
individer från Kullaberg (kompletterade med instruktiva bilder på Svalan) och
även här i Halland har några fynd gjorts. Ändå kom det som en total
överraskning när jag på förmiddagen 6 oktober stötte på fyra stycken i
Långenäsviken. Tre av dem höll till i en större trutflock som födosökte i
strandkanten och det grunda vattnet utanför, den fjärde vilade på en sten lite
längre ut.
Tydligen blev fåglarna skrämda strax därpå eftersom de
skådare som anlände lite senare inte hittade dem. Men när HG Karlsson och jag
gjorde ett nytt försök påföljande dag, fanns där åtminstone en mycket god
kandidat. Den stack ut från övriga trutar redan på långt avstånd, men vi blev
lite konfunderade när den visade sig ha någon liten karaktär som i stället
talade för gråtrut. Efter att bilden på fågeln cirkulerat runt bland erfarna
trutskådare, kan vi ta bort frågetecknen. Det var en kaspisk trut i sin första
vinterdräkt, därtill en hanne eftersom den var stor.
Än en gång kommer tankarna på Göran Blidberg över mig. Han
var en gudabenådad fågelskådare med en iakttagelseförmåga utöver det vanliga.
Det är djupt tragiskt att han inte fick uppleva framstegen inom trutskådandet.
Han var ju hemligheten på spåren flera år innan det blev en accepterad sanning.