Häromdagen gjorde jag en utflykt över länsgränsen i sydost
och in i Småland. Anledningen var ett möte i Markaryd föranlett av att ett
antal villaägare kände sig störda av en mindre skrattmåskoloni. Jag var där som
representant för SOF och min roll var närmast försvarsadvokat för
skrattmåsarna.
Egentligen är det märkligt, men samtidigt som strandnära
boende upplevs som det allra mest åtråvärda i bostads-Sverige, får naturen inte
tränga sig på. Vi vill bo med utsikt över sjö eller hav, men detta ska vara på
våra villkor. Vi vill ha tillgång till naturen men enbart valda delar av den.
Redan tidigt på mötet hävdade en av villaägarna att måsarna
förpestar tillvaron fem månader om året. Redan det är en kraftig överdrift. De
skrattmåskolonier vi har här i Halland börjar ”befolkas” i april månad och de
töms på fåglar i början av juli. Under denna högst tre månader långa period är
det främst i samband med störningar som fåglarna är riktigt ljudliga och hörs
mycket. Den allra mesta tiden handlar det istället om ett lågmält sorl.
För fågelskådare och andra naturintresserade innebär ljudet
från en skrattmåskoloni en starkt positiv signal. Vi vet nämligen att det
tillsammans med, och i skydd av, skrattmåsarna ofta förekommer andra fåglar,
t.ex. änder och doppingar. Men så såg inte villaägarna vid sjön i Markaryd på
saken. För dem fanns det bara en lösning: Måsarna måste bort!
Sedan kolonin etablerades på den lilla ön i sjön har det
gjorts flera (illegala) försök att bli kvitt dem. Människor har varit i land på
ön under häckningstid och man har på olika vis försökt skrämma bort måsarna.
Men de har hållit sig kvar även om deras häckningsframgång säkert har varit
dålig de år de utsatts för störningar. Det hör till saken att sjön är förhållandevis
näringsrik och dessutom ligger granne med en stor fotbollsplan vars inbjudande
gräsmatta är en viktig födosöksplats för skrattmåsarna. Så det är nog ingen
tillfällighet att måsarna slagit sig ner just här.
Vi lever i en värld där vi omges av artificiella ljud.
Trafikbuller, musik, trädgårdsredskap och mycket annat finns snart sagt alltid
i bakgrunden. Men märkligt nog har människor en förvånansvärt stor tolerans mot
dessa ljud. Samtidigt verkar det som om toleransen mot mera naturliga ljud minskar.
Som representant för både den nationella och den lokala ornitologiska
föreningen får jag många telefonsamtal som handlar om just störande fåglar. Det
blir fler och fler samtal år från år, och det är också allt flera arter som
upplevs som störande.
Numera handlar det inte enbart om kråk- och måsfåglar utan
om duvor, koltrastar, tornseglare, svalor och mesar. Det är alldeles uppenbart
att många människor har fjärmat sig så mycket från naturen att de numera har
svårt att hantera densamma. Det är också uppenbart att det lätt blir till hönor
av fjädrar. När man skrapar på ytan, visar det sig ofta att störningarna egentligen
är små, men trots det biter inga argument. Fågeln eller fåglarna ska bort – för
den störde finns ingen annan lösning. Redan en enda liten ljudyttring från
fågeln kan folk att gå igång. Det blir till en fix idé.