 |
| Dvärgbeckasinen trycker i vattenkanten, men håller mig hela tiden under uppsikt. Bilden tagen med mobiltelefonens kamera. |
Sista dagen i september gick jag en längre runda i samband med lunchen. Som så många gånger förr valde jag att gå via Långenäsviken och Långenäsudden upp till Spritkullen. Ute på udden finns en anlagd våtmark. I år har bristen på nederbörd gjort att vattenståndet sjunkit och att det därmed skapats ganska breda och gyttjiga stränder. Vid en av dessa råkade jag här för leden stöta upp en dvärgbeckasin. Den lyfte, på dvärgbeckasiners vis, precis framför fötterna på mig. Händelsen fick mig att denna gång närma mig försiktigt, hela tiden avspanande själva strandkanten.
Och visst! Mellan två kaveldunsstjälkar tryckte en
dvärgbeckasin. Jag fick syn på den på säkert 15 meters avstånd och började
försiktigt närma mig, lite förstrött och inte rakt på. Fågeln följde mig med
blicken men litade fullständigt på sin skyddsteckning. Till slut stod jag
mindre än tre meter från den och kunde i kikaren se detaljer på dess näbb,
ögonlock och fjädrar. De mörka partierna mellan ryggens halmgula band hade en sällsam
metallgrön lyster. Efter att ha sett mig mätt avlägsnade jag mig långsamt och
på lite längre avstånd kunde jag sedan följa hur fågeln slappnade av och
återgick till sitt födosök.
Just födosöket är ganska märkligt hos dvärbeckasinen. Precis
som de flesta andra vadare borrar den ner näbben i sedimenten på jakt efter
maskar och andra småkryp. Men den gör detta gungande med hela kroppen. Det är
som om den hela tiden niger rytmiskt. Detta gungande fortsätter den med även
när den sakta rör sig framåt.
Senare samma dag var det förevisning av den nya våtmarken
vid Påarp. Den är ännu inte vattenfylld, men en mindre rännil slingrar sig
genom området från inlopp till utlopp. När vi följde denna stötte vi upp tre
olika dvärgbeckasiner. Deras förehavanden stod stämplat i gyttjan; enstaka vita
spillningsfläckar men framför allt fullt av spår av små beckasinfötter och ännu
flera ovala hål. Gyttjan var formligen perforerad av beckasinernas borrande med
näbben, och på några platser kunde man till och med se att näbben ibland hålls
lite svagt öppen när den borras ner i ävjan.
Numera möter vi dvärgbeckasinen enbart under flyttning och
övervintring här i Halland, men för inte så länge sedan häckade den sannolikt
med några få par. Denna förekomst kan nog ses som en västlig utlöpare av det
begränsade småländska beståndet. Två kända platser var Pickelsbohålan i Alenäs
och Davids mosse nordväst om Torup. Där kunde man under vår- och
försommarnätter få höra dvärgbeckasinens sällsamma spel.
Jag minns väl första gången. Det var i slutet av 1970-talet.
Vi hade ett hört ett rykte om att det fanns dvärgbeckasin i Alenäs, och väl
inlästa på arten var vi övertygade om att det enbart var under nattens allra
mörkaste timmar som den kunde höras spela. Därför stapplade vi oss fram i mörkret
strax före midnatt den 15 maj. Vi närmade oss Pickelsbohålan från västra sidan
och slog oss ner på ett hygge varifrån vi kunde ana den lilla sjöns
vattenspegel.
En kattuggla ropade någonstans, men den förlorade intresse
när ett märkligt ljud kom uppifrån skyn. Det lät som något allt annat än ett
fågelläte men var likväl tveklöst en dvärgbeckasin. Spelet har beskrivits som det
avlägsna ljudet av en häst som galopperar över en träbro. Det är en bra
beskrivning men det kan också uppfattas som ett rytmiskt dunkande med något styvt
tyg i vind. Hur som helst låter det inte likt någon annan fågel och det är väl
fortfarande oklart hur dvärgbeckasinen frambringar detta märkliga spel.
Vi satt som förhäxade där i mörkret och bara njöt. De
följande åren rapporterades spelande dvärgbeckasiner från Alenäs ganska
regelbundet, och det visade sig även att de ibland spelade under skymning och gryning.
Men så vitt jag vet, var det aldrig någon som fick syn på beckasinen medan den
spelade.