När det gäller fåglar ska man aldrig säga aldrig

Lördagen 11 februari var vi på väg i bil upp i de österrikiska alperna för att åka skidor en vecka. När vi passerade bergsbyn Mühlbach några mil sydväst om Salzburg, flög två alpkajor över vägen alldeles framför oss. Mühlbach ligger på 860 meters höjd över havet, och så mycket lägre än så söker sig nog inte alpkajor vintertid. Under sommaren håller dessa fåglar till kring de allra högsta bergstopparna. De hör till de mest utpräglade höghöjdsfåglarna i Europa.

Alpkajan är en höghöjdsspecialist som mycket sällan söker sig ner till lägre höjder.
Foto: Anders Wirdheim

Men att alpkajan är en bergstopparnas fågel innebär inte att den skyr människans närhet. Det är snarare tvärtom – i alla fall vintertid. Det är många svenska skidåkare och fågelskådare som haft sitt första möte med denna sällskapliga fågel på restauranger med uteserveringar i Alpernas skidbackar. Alpkajorna kommer ofta fram till borden och snor gärna åt sig både brödsmulor och pommes frites om de får möjlighet. Att en vilsen alpkaja i Halmstad sommaren 2015 sökte sig till en koloniträdgård med fågelmatning och till en hamburgerrestaurang med uteservering var alltså inget märkligt utan snarare inte oväntat.

Fyndet i Halmstad sommaren 2015 blev ”klamrat” av Raritetskommittén. För er som inte är så insatta i fågelskådarnas vokabulär innebär det att den blev betraktad som en rymling. Kommittén ansåg det troligare att den rymt från någon bur än att den tagit sig till Halmstad på naturlig väg. Bakom detta ställningstagande fanns dels det faktum att alpkajan som sagt är en extrem höghöjdsart samt att det visade sig finnas alpkajor till salu på en brittisk burfågelsajt.

Alpkaja i en koloniträdgård i Halmstad sommaren 2015
– en bild som kanske inte är så paradoxal som den kan verka.
Alpkajan söker sig nämligen mer än gärna till människans närhet om det vankas föda.
Foto: Tommie Fagerberg

Raritetskommitténs ställningstagande var både rimligt och logiskt, men samtidigt ska man kanske aldrig säga aldrig när det gäller fåglar. Det finns numera en hel rad märkliga fågelfynd i Sverige som verkligen kan få en att undra över hur de aktuella fåglarna kommit hit. Ett aktuellt exempel är den nordamerikanska tundrasparv som dök upp utanför Staffanstorp i Skåne i november i fjol. Tundrasparven tillhör inte den typ av långflyttande fåglar som kan förväntas hamna rejält på avvägar, och den är inte heller påträffad i Europa tidigare. Andra märkliga fågelfynd i denna kategori är den tofslunne som sågs i Laholmsbukten på senvåren 1994 och papegojalkan som kom traskande på en brädgård i Jönköping en decemberdag 1860. Båda dessa arter hör hemma i norra Stilla havet.

Tittar vi utanför Sveriges gränser finns många fler exempel. Bland annat finns det flera fynd av vitkronad stenskvätta i norra Europa. Denna art förekommer som närmast i Nordafrika och är där en stannfågel, med andra ord inte heller den en art som kan förväntas hamna rejält på avvägar. Men ett av de europeiska fynden kan kanske ge en fingervisning om hur det gick till när just den fågeln hamnade vilse. Den 5 juni 1982 hittades en individ av denna art i sydöstra England, och det anmärkningsvärda var att dess uppdykande sammanföll med nedfall av damm från Sahara.

Man skulle ju kunna tänka sig att en kraftig sandstorm över norra Sahara fört en massa sand, och kanske en och annan fågel, högt upp i atmosfären och att allt detta senare blåst norrut.

Modern fågelforskning har löst många av fågelflyttningens gåtor, och i ett antal fall visat att fågelflyttningen går både snabbare och i längre etapper än vad vi tidigare trott varit möjligt. Men samtidigt som flera frågor har fått sin lösning, har nya frågor ställts. Det är nästan som att ju mer man lär sig, desto mindre vet man.

Så när det gäller fåglar – antingen det gäller alpkajor, tundrasparvar, tofslunnar eller papegojalkor – ska man nog aldrig säga aldrig.

Sidensvansens vinter

Sidensvansar gillar kvarsittande äpplen. Fågeln på bilden är en gammal hanne.
Foto: Anders Wirdheim

Jag har visserligen slutat som anställd inom BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, men jag engagerades i år för att hålla i det utåtriktade arbetet med årets upplaga av Vinterfåglar Inpå Knuten. Det var det tolfte året i rad då vi tog hjälp av svenska folket för att räkna besökarna vid våra fågelmatningar.

Årets Vinterfåglar Inpå Knuten kan sägas ha gått i sidensvansens tecken. Denna vackra fågel kom inte på någon av de tre högsta platserna, men den var ändå en riktig ”bubblare”. Den avancerade från 19:e plats 2016 till 5:e plats i år på den topplista som är så populär bland allmänhet och massmedia. En annan vacker fågel som också ökade markant jämfört med förra året är stjärtmesen. I båda fallen kan ökningarna troligen kopplas till ett kraftigt inflöde österifrån under hösten som gick.

Eftersom jag arbetade med fågelräkningen befann jag mig inom räckhåll för både telefon och dator under den förlängda helgen 27–30 januari. Det innebar också att jag hade ganska noggrann koll på mina två fågelmatningar. De finns på var sin sida av huset, den ena utanför mitt arbetsrumsfönster, den andra utanför köksfönstret. Den näst intill ständiga kontrollen av vad som rörde sig utanför fönstren innebar även att det blev något av ett rekord i min egen rapport: Jag såg totalt 11 individer av 22 arter. Den talrikaste arten var sidensvansen, och en flock med 31 individer kom på besök vid två tillfällen. Det var ganska uppenbart samma flock även om det gick två dagar mellan besöken.

När jag får besök av sidensvansar är det oftast utlagda äpplen de äter av. Men jag har även ett par oxbärbuskar (Cotoneaster), där det ibland sitter kvar bär långt in på vintern. Dessa bär är uppskattade av många fåglar, och i år rensade sidensvansarna rent. Men det var inte bara frukt och bär de åt. Vid båda tillfällena hoppade en del av fåglarna runt på marken och plockade i sig spill från fröautomaten. Jag kunde tyvärr inte se vad det var de plockade i sig, men det var helt klart frön av något slag.

Efter lite letande i litteraturen inser jag att detta inte är unikt, även om det tydligen inte är vanligt att sidensvansar äter frön. Men undersökningar har visat att de kan äta frön från diverse träd som ask och asp, även om bär alltid verkar stå högst på vintermatsedeln. Just oxbär är uppenbarligen något av en favoritföda nere på kontinenten och på Brittiska öarna vintertid.

Under soliga senvinterdagar med dagsmeja sitter ofta sidensvansar högt och spanar efter flygande insekter.
Foto: Anders Wirdheim

Sidensvansen hör till de fåglar som byter diet ganska radikalt mellan sommar och vinter. Under sommaren lever de till mycket stor del av insekter som de fångar på flugsnapparmanér, medan de vintertid i huvudsak är vegetarianer med bär och frukt på menyn. Soliga dagar med dagsmeja under senvintern kan man dock se sidensvansar på insektsjakt. De sitter då ofta i toppen av ett träd och gör utfall ut i luften ovanför för att snappa åt sig tidigt väckta flygfän. På samma vis kompletterar de sommarfödan med bär, och det handlar då ofta om kvarsittande tranbär eller kråkbär från fjolåret. De kan även mata ungarna i sena kullar med säsongens första blåbär.

Sidensvansens oregelbundna uppträdande hos oss är fascinerande. Anledningen till de stora svängningarna måste vara tillgången på vinterföda längre norrut. Under år då det är ont om bär i tajgan, får vi besök av många sidensvansar. Är det däremot gott om bär längre norrut och österut, blir en stor del av sidensvansarna kvar där vintern igenom. När vi, som i höstas, får besök av mycket stora mängder, räcker nog inte bärtillgången som förklaring. Troligen hade sidensvansarna även ett mycket bra häckningsutfall sommaren 2016. De flockar jag fick möjlighet att titta närmare på innehöll i alla fall en stor andel ungfåglar.

Yrvädret vid fröautomaten

Årets ”Vinterfåglar Inpå Knuten” sjöng på allra sista versen. Eftersom jag jobbade med denna fågelräkning hela helgen, var jag knuten till dator och telefon den mesta tiden. Det innebar även att jag hade näst intill ständig koll på min fågelmatning. Fram till måndag eftermiddag klockan 15:30 hade jag noterat inte mindre än 21 arter, men det var en annars regelbunden gäst som saknades.

Då kom de farande som yrväder – nötväckeparet. Först den ena, därefter den andra, nappade åt sig ett solrosfrö och for iväg. Kort därpå var de båda tillbaka, tog nya frön och for iväg på nytt. Så där höll det på en stund innan skymningen tätnade och fick de båda nötväckorna att dra sig tillbaka.

Den kommer farande som ett yrväder till fågelmatningen – nötväckan.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Nötväckor uppträder vintertid väldigt ofta i par. I de allra flesta fall handlar det nog också om ett par, det vill säga en hanne och en hona, som häckar i närområdet. Så är det troligen även med ”mina” nötväckor. Lite längre fram på vårvintern brukar jag höra hannens sång från skogsbrynet ett par hundra meter bort.

Beteendet som jag blev vittne till är hamstring. Samma historia utspelar sig varje gång nötväckorna är på besök vid min fågelmatning. Jag ser dem nästan aldrig äta de frön de hämtar. Istället far de iväg med dem och gömmer fröna i en barkspringa på det grova bigarråträdet i trädgården eller i den stora bergtall som står på grannens tomt. Studier som gjorts av nötväckors hamstring visar att det är de enskilda individerna som också återfinner sina frön. Hamstring kan alltså sägas vara ett egoistiskt beteende och inget som kommer hela arten eller ens paret till godo.

Nötväckan hamstrar frön, och gömmer dem gärna i grov bark, för kommande behov.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

I ett försök hade man märkt de båda nötväckorna i ett par med olika färgringar och dessutom arrangerat en fröautomat med två avdelningar som båda gick att stänga. I den ena fanns vita solrosfrön, i den andra mörka. När honan kom, öppnades avdelningen med vita frön, när hannen kom öppnades den med mörka frön. När man en tid senare följde de båda fåglarna då de vittjade sina gömmor, visade det sig att honan enbart plockade fram vita frön och hannen enbart mörka.  

Nötväckan är också lite speciell eftersom det nog är den fågelart som expanderat sitt svenska häckningsområde allra mest under senare tid. Slår man upp fågelböcker som gavs ut så sent som på 1990-talet (t.ex. Fågelguiden 1999), sträcker sig nötväckans utbredningsområde ungefär upp till det som kallas den naturliga norrlandsgränsen, Limes Norrlandicus. Lite förenklat kan denna gräns sägas gå ungefär längs Dalälven. Boken Svensk fågelatlas, även den utgiven 1999, anger fläckvis förekomst en bit längre norrut, upp till Medelpad.

Orsakerna till nötväckans snabba expansion är förmodligen flera,
men troligen har både klimatförändringar och ökat fågelmatande spelat in.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Idag häckar nötväckan längs hela Norrlands kust upp till Norrbotten, och den har även trängt ganska långt in i land i den norra halvan av Sverige. I den nyligen avslutade upplagan av Vinterfåglar Inpå Knuten rapporterades det exempelvis nötväckor från cirka 75 procent av fågelmatningarna i Jämtland! Utvecklingen är likartad i Norge. Även där har nötväckan snabbt expanderat norrut.

Frågan är då vad det är som är orsaken till denna snabba expansion? Förmodligen är det en kombination av ökat intresse för fågelmatning och ett mildare klimat. Fågelmatandet förser nötväckorna med stabil tillgång till föda även vintertid, men sannolikt har klimatförändringen större betydelse. Naturligtvis kan det också finnas andra faktorer som inte är lika uppenbara.

Hur som helst är det trevligt att så många fler på senare tid fått möjlighet att följa denna fascinerande fågel (även om tankarna på klimatförändringar kan ge en lite bitter eftersmak).

Anders Wirdheim

Man saknar inte kon förrän båset är tomt

Gräsänder vid reningsverket i Halmstad, en av de platser som ingår i sjöfågelräkningarna.
Foto: Anders Wirdheim

I drygt 40 år har fågelskådare i södra Halland räknat sjöfåglar vid två tillfällen varje år. Dessa inventeringar genomförs i januari och september och ingår i ett internationellt projekt. Området vi har hand om sträcker sig från landskapsgränsen vid Båstad i söder till Skreanäs vid Falkenberg i norr. I veckan som gick genomfördes årets januariräkning. Merparten gjordes förra söndagen, som var huvudräkningsdag, men vissa delsträckor kunde inte inventeras förrän några dagar senare.

Under en så lång tid som 40 år sker naturligtvis stora förändringar. Vissa arter ökar medan andra minskar. De som ökat i våra trakter är framför allt gässen, medan gräsanden och ejdern hör till dem som minskat mest. Under 1970- och 80-talen noterades i princip inga gäss alls vid januariräkningen, medan det numera normalt ses grågäss i tusental och kanadagäss i hundratal. Mera tillfälligt ses även mindre antal av andra gåsarter.

Just i år noterades emellertid inte lika många gäss som tidigare under 2010-talet. Kanske berodde det främst på att gässen lämnade sina övernattningsplatser ute på havet tidigt. När jag i gryningen den 15 januari körde på motorvägen ner till Båstad korsades min färd av flera gåsflockar på väg mot betesmarker på åkrarna öster om vägen.

Antalet övervintrande ejdrar har mer än halverats längs kusten i södra Halland.
Foto: Anders Wirdheim

De arter som minskat hos oss är alltså främst gräsand och ejder, tillika två av de allra talrikaste arterna under räkningarnas inledande årtionden. Naturligtvis har variationerna mellan åren varit stora beroende på väder och isläge, men ser vi till långtidstrenderna är tillbakagången väldigt tydlig för båda arterna. Under 1990-talet sågs i genomsnitt ca 3000 gräsänder och 2360 ejdrar under januariräkningarna. I år blev summorna 1711 gräsänder och 975 ejdrar, och det har varit liknande summor övriga år på 2010-talet.

När det gäller gräsanden verkar det vara något av ett lokalt fenomen, kanske i kombination med att en lång serie av milda vintrar fått arten att förskjuta sitt övervintringsområde norrut. Någon jämförbar nedgång syns nämligen inte i det sammanlagda svenska materialet. Där ökade gräsanden tvärtom ganska kraftigt från 1990-talet fram till början av 2000-talet. Därefter ser vinterbeståndet ut att ha stabiliserats.

Ejderns tillbakagång är däremot inget lokalt fenomen. Den har visserligen också ökat i antal totalt sett under januariräkningarna, men detta beror helt på en kraftig ökning av antalet ejdrar i skärgårdarna längre norrut på västkusten vintertid. I södra Östersjön, liksom i våra vatten i Kattegatt, har den minskat markant. Detta gäller för övrigt inte enbart antalet övervintrare utan i ännu högre grad det häckande beståndet. Orsakerna till ejderns tillbakagång är omdebatterade, och förmodligen finns det flera samverkande faktorer. En viktig faktor är med stor sannolikhet tillgången på föda. Även om ejdern har en ganska bred meny, är blåmusslor den särklassigt viktigaste födan, särskilt vintertid.

Såväl husbehovsfiskare som dykare säger sig se en markant minskning av förekomsten av blåmusslor under senare tid. Detta kan i och för sig vara ett friskhetstecken eftersom mängden blåmusslor kan ses som ett mått på halterna av närsalter i havet. Ju mer näringsämnen, desto fler musslor. En dansk studie (som i och för sig blivit ifrågasatt) har pekat på ett tydligt samband mellan gödselgivorna i det danska jordbruket och mängderna av både blåmusslor och häckande ejdrar i danska vatten. När gödselgivorna var höga, frodades både blåmusslor och ejdrar, men när givarna senare har minskat, har även blåmusslor och ejdrar minskat i antal.

Det går naturligtvis fortfarande att höra ejdrarnas spel längs vår kust,
men det är påtagligt tystare nu än för något årtionde sedan.
Foto: Anders Wirdheim

Ett gammalt ordspråk säger att ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Jag har i och för sig följt ejderns tillbakagång under flera år, inte minst genom inventeringarna av Tylöns häckfåglar. Ändå drabbade det mig ganska kraftigt när jag kom ut till Tylösand en dag i förra veckan. Det var nästan vindstilla, några plusgrader och lite känsla av vår i luften. Men det var helt tyst! Inget spel från några gudingar och inget skrockande från ådor hördes. Under en motsvarande dag på 1990-talet hade hela nejden genljudit av ejderlåt, men nu var båset tomt.

Anders Wirdheim